Att slitas mitt itu

Vi delar lika på föräldraledigheten, och det känns som en självklarhet att A ska få samma möjlighet att knyta an till vår son (och vice versa) som jag har haft. Jag tror också att det är bra för vårt förhållande i längden att båda har varit hemma och tagit huvudansvaret för både vår son och för hushållet. Även om vi delar lika på det mesta av arbetet så blir det den som är hemma som får göra lite mer, framförallt det dagliga som att plocka undan, tvätta, tömma diskmaskinen och handla.

Trots denna övertygelse är det fortfarande så svårt att vara borta från Edvin hela dagarna. När jag kommer hem är jag inte på mitt soligaste humör efter dessa ständiga avbrott i sömnen, lång resväg till och från jobbet, just nu en inte alltför inspirerande arbetsplats och denna ständiga längtan efter Edvin när jag är hemifrån. Jag vet att det här är så det ser ut, eftersom vi inte har de ekonomiska möjligheterna att jag ska gå ner i tid just nu, men herregud, vad det svider och bränner och sticker. Längtan och längtan, ständigt denna längtan. Det blir inte heller lättare av att Edvin har börjat favorisera sin pappa istället för mig. Jag vet att det är naturligt, att det kommer att komma och gå men det hjälper inte när det smärtar. Min fina lilla kille.

Annonser

Kroppen efter

Jag hade många föreställningar innan jag blev gravid om hur jag skulle hantera mat och träning. Jag skulle gå upp så lite som möjligt (jag skulle helst inte gå upp alls), jag skulle äta massor av nyttig mat och ingenting onyttigt och jag skulle röra på mig. När graviditeten så framskred så fungerade det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Smärtor gjorde det svårt att gå, jag var så otroligt trött och illamående och jag var verkligen inte sugen på nyttig mat. Att jag i slutändan bara gick upp ungefär 8 kilo (missade väga mig sista dagarna innan förlossning) beror inte på min fantastiska viljestyrka eller disciplin, utan snarare på min kropps fantastiska omsättning under graviditeten. Dessa kilon hade helt försvunnit ungefär en vecka efter förlossningen och jag var då nere på 98 kilo, samma vikt som vid inskrivningen hos barnmorskan.

När så Edvin hade kommit och jag hade åtta månader av föräldraledighet framför mig, så kom det nya föreställningar om vad jag borde hinna åstadkomma under den tiden: långa fettbrännande promenader med barnet i vagnen, nyttig och näringsrik mat och så amningen som skulle hjälpa till lite extra. Hänryckt föreställde jag mig vågens siffror drastiskt sjunka till den grad att jag knappt var igenkännlig när jag var tillbaka på jobbet.

Så blev det ju inte riktigt.

Edvin verkligen avskydde att ligga på rygg, oavsett var det var någonstans, och de första tre måanderna skrek han konstant i vagnen. Det blev visserligen promenader men de var inte rofyllda och stärkande utan snarare av hjärtklappningstypen där jag bara ville komma hem snabbt, antingen för att han skrek eller för att jag visste att han snart skulle börja skrika. När vi bytte till sittvagn så blev det en stor skillnad. Han ville fortfarande inte sitta långa stunder, men det gick att ha honom på längre promenader. Nattsömnen var i stort sett inte existerande; han sov bara på mig och minst varannan timme ammade han (i cirka en timme). Jag var skakig och trött och kompenserade sömnlösheten med att äta socker, fett och snabba kolhydrater.

Under sommaren så blev det för mycket för kroppen och jag gick upp tre, fyra kilo. I september bestämde jag mig för att göra en aktiv ansträngning och gå ner tio kilo; jag skulle ner under nittiogränsen. Jag gick och jag gick och jag gick – långsamma promenader i det fina höstvädret. Var noga med att skriva upp maten och räkna viktväktarpoäng, förutom på helgerna då jag i stort sett åt vad jag ville. Viktnedgången var annorlunda mot förr. Jag kände inte samma hets, samma stress. Jag tittade på mig själv i spegeln och tänkte att den här kroppen kunde skapa ett barn, föda ett barn, mätta ett barn. Det är större än gropar i lår, märken på höft och mage. Den är inte vacker men viktig. Och för varje vecka krympte den lite grann, ibland bara några hekto, ibland ett helt kilo. Aldrig har jag lyckats hålla en sådan jämn minskning, utan hopp upp och ner. Aldrig har jag heller lyckats att hålla mig från vågen sex dagar i veckan och faktiskt bara väga mig på vägningsdagen varje måndag. Och vilken seger det har känt som, varje vecka det nya resultatet lyser mot mig. Ett bevis på att jag har kämpat. Ätmonstret har knappt varit synligt, de överväldigande negativa tankarna har inte skymtat alls. Självklart har jag inte varit glad och lycklig hela tiden, men de där riktigt destruktiva tankarna har faktiskt inte alls funnit där.

Ett par veckor innan jul nådde jag mitt mål: åttiotalet välkomnade mig tillbaka. Med hur tanke på hur hopplöst svårt jag fann det att gå ner fem kilo för att kvalificera mig för IVF har det här verkligen varit lätt, även om det inte har varit enkelt hela tiden. Kanske är det kombinationen med att saker och ting i mitt liv har fallit på plats, tillsammmans med att pressen har släppt. Jag gör det här främst för mig, för att jag ska orka leka med min fantastiska son och bli rörligare, inte för att jag ska bli snygg eller accepterad av andra. Under våren tänker jag fortsätta med denna resa och ta mig an fem kilo till. Min förhoppning är att Edvin så småningom ska få ett syskon, och jag vill helst ha en lite lättare kropp att starta med då. Om det sedan mynnar ut i endast att jag klarar av att hålla den här nya vikten, så får det vara så: så länge jag inte försvinner uppåt igen. Det känns bra att ha skapat en ordentlig glipa mellan mig och tresiffrigheten.

 

Mitt 2015

På många år känns det som om året började den 12 februari 2015. Den dagen, då värkarna drog igång. Den dagen, då jag ringde A strax efter åtta på  morgonen och sade att du får komma hem igen. Den dagen, då vi satt i en taxi i köer genom Stockholm som aldrig ville ta slut, och jag tänkte att jag fixar det inte jag behöver en toalett jag behöver syre jag behöver en barnmorska, allt det där samtidigt. Och framme på BB Sophia satte jag mig på en bänk och försökte andas medan A kämpade med att få ut ett kvitto och den svettiga stackars taxichauffören såg ut som han skulle dö och allting krånglade,  och en man i träskor med glada mönster sade att när den här värken är slut, då ska vi promenera bort till hissen och åka upp till förlossningen. Och jag fick samma barnmorska som bara några veckor tidigare hade visat mig runt och pratat om förlossningsrädslan, konstaterades sex centimeter öppen, och så kämpade jag kämpade vi och  jag trodde att det inte var möjligt att föda ut dig utan att slitas sönder, smärtan var så exakt och glödgande och svår, du kom ut en liten bit och försvann tillbaka in igen, men till slut så kom du och tiden stannade. Och du låg där som ett litet föl, långa armar och långa ben, och jag tänkte att vad stor du var.

Jag vill inte tänka på efterarbetet och smärta och nya sprutor och nålar och sy och tömma urin och dropp, jag vill tänka på den lilla varelsen som låg i min famn och verkade sova, han som vi hade väntat på och längtat så efter. Och jag fick bära honom från rummet längs med korridoren till vårt familjerum, jag är så glad över att ni fick det stora rummet, sade vår barnmorska Maria, du har varit en riktig lejoninna, du har kämpat så. Och jag var rädd att tappa dig, skada dig och din lilla, lilla kropp men du låg så fint i mina armar.

Natten kom men vi sov inte, vi pratade och pratade om allt som hade varit i detalj, om och om igen, försökte återuppleva de senaste timmarna, och vi tittade på dig, och vi tittade på varandra, och jag tänkte att aldrig har jag varit lyckligare, tänk att jag klarade av det. Och när tröttheten till slut tog över så ville du inte alls placeras i babynestet utan du sov i min famn. Och så skulle du fortsätta att göra i tre månader; aldrig själv förutom korta stunder i vagnen, varje natt på mitt bröst. Själv sov jag halvliggandes med armarna under höga kuddar för att ge dig tillräckligt med stöd. Och på dagarna bar jag dig, höll jag dig, ammade, tröstade, pratade, sjöng. Vi väntade på att din pappa skulle komma hem, vi skickade bilder och små filmer på dig när du gäspade eller log eller sov.

Så fort tiden gick! Snart kunde du vända dig. Du hittade både vokaler och konsonanter och satte ihop egna läten och ljud. Mat i hela ansiktet och så nöjd när du fick gegga själv i gröt och mos. Sitta själv, krypa och stå: du går längs möbler och river i allt. Ögonen lyser när jag kommer hem från jobbet: ditt leende är stort och lyckligt. Mamma och pappa är de bästa som finns, helst vill du ha dem båda inom en armlängds avstånd. Du slänger saker, skriker högt och gällt, tårarna sprutar när du inte får som du vill – vi lirkar, surar, suckar, skrattar.

Hösten försvann och blev vinter, vi klädde huset i jul och firade vår första lucia, vår första jul. Julstrumpa i sängen, saltbröd till frukost. Jullunch med farmor, farfar och faster. Vi har mellandagar tillsammans hos mormor och morfar, du får vara i blekinge i juletid och du njuter av uppmärksamheten.

När klockan slår tolv står jag och A på balkongen till vårt radhus och världen exploderar. Vi har inget att skåla i, vi är för trötta men vill inte missa tolvslaget. Du sover i din säng, sover dig igenom fyrverkerier och hurrarop från gatan. Och så fort tolvslaget har passerats så skyndar din pappa in för att titta till dig, du störs väl inte av oljudet? Och jag kryper till sängs utan att dra ner persinnerna, jag ligger där och ser fyrverkerierna utanför fönstret i natthimlen. Och jag tänker att det har varit ditt år. Vårt år. Mitt första år som din mamma. Jag kommer alltid att vara din mamma och du kommer alltid att vara mitt barn. Allting kommer att ha ett nytt perspektiv. Jag tänker inte på vikthets och ätstörningar och kroppsideal och karriär. Jag tänker på att min kropp klarade av en graviditet och en förlossning, jag tänker på att jag blev förälder, jag tänker på att jag är en del av en ny familj. Du är det största och viktigaste som har hänt i år och alla andra år.

Tiden kommer att gå och år kommer att försvinna, jag kommer alltid att vara din mamma, jag kommer alltid att älska dig.

Julmagi

Idag arbetar jag sista dagen innan två veckors julledighet – så bra det känns! Edvin vaknade vid fem så jag kunde amma innan jag gick till jobbet, bra för både honom och mig. Blir en mysig start på dagen, och det är rätt ovärdigt att sitta inne och pumpa på toaletten på jobbet. Jag har valt att hålla igång aming på eftermiddagar/kvällar/nätter/mornar av flera skäl, och även om det är lite trixigt och det påverkar sömnen mycket, så överväger fördelarna. Och när jag kan gå hemifrån som i morse; Edvin sover gott i mitten av vår säng med armarna utsträckta och halvöppen mun, A balanserar på kanten av sängen och sover även han gott, då är det visserligen tråkigt att behöva gå iväg men jag ser ju att de har det tryggt och bra.

Och idag får jag komma hem med vetskapen att vi ska vakna och tillsammans ligga och dra oss varje morgon i två hela veckor… Känner mig så lyckligt lottad!

I onsdags var vi och julhandlade mat. Jag kände mig så vuxen! Jag har ju varje år firat hos mamma och pappa, där jag visserligen hjälper till med att laga och baka allting men jag behöver inte skriva inköpslistor eller handla. Nu gick vi, hela familjen, där och plockade bland alla godsaker till jul. Så fint!

För ett år sedan var jag höggravid, skräckslagen inför förlossningen och kunde inte riktigt förstå att jag snart skulle få en egen liten bebis – att jag skulle bli mamma. Jag var vid det här laget på väg till en fantastisk jul i blekinge hos mor och far, i en taxi tillsammans med lillasyster och hundra paket. I så många år har jag verkligen haft ångest och fruktat den dagen jag inte ska fira med min kärnfamilj. Nu när tiden är inne känns det inte alls jobbigt – jag har min egen familj som jag ska skapa egna, nya traditioner med.

Det kommer att bli den bästa julen någonsin – hur den än blir. Vi kommer att vara tillsammans.

 

Vardagsliv

Det är en ny sorts vardag i mitt liv: en vardag där jag är den arbetande mamman som smyger upp ur sängen för att inte väcka man och bebis, klär på mig och går till jobbet vid sex: arbetar hela dagen och är hemma igen vid fem. Jag är väldigt glad att Edvin får lära känna och knyta an till sin pappa ordentligt, men jag är väldigt ledsen över att jag inte kan vara med honom hela dagarna. När jag kommer hem på kvällarna är han oftast trött, gnällig och ärligt talat rätt jobbig. Att då själv komma hem med all den längtan jag har burit med mig hela dagen är inte alltid lätt att balasera. Men jag har förmånen att få jobba hemma en dag i veckan, så de två dagarna i stöten är långa och svåra men inte omöjliga. Och det är fint att se hur mycket mer Edvin vill vara med sin pappa. Under en längre period har han bara velat sitta hos mig på kvällarna, nu går det nästan lika bra med pappa.

Jag trodde att det kanske skulle bli mer rutin på känslofronten att ha barn, men varje dag är jag så tacksam och så lycklig för att han finns hos oss. Han är en underbar unge: glad och busig för det mesta, men fortfarande med ett stort behov av att ha mamma eller pappa nära. Det bästa är att ha oss båda två inom en armlängds avstånd. Hans tidigare knallblå ögon har svalnat till en grönbrun nyans, troligen blir de lika hans pappa. Han ligger lite över kurvan och har en underbar, rund, go mage, två stora kinder och mysiga små armar som jag helst vill äta upp i en munsbit. Massor av ljust hår på huvudet, som ligger som en liten popfrisyr eller (när jag har vattenkammat det) som på en femtiotalspojke.

Han kryper, ställer sig upp, tar ett försiktigt och svajigt steg mellan saker och är ständigt i rörelse. Da-da-da dö-dö-daj gaj-eeeeh och nanna, nanna, bapa- bapa. Han har precis lärt sig smacka med tungan och tycker att det är så roligt när jag smackar, frustar och gör roliga ljud med munnen. Sladdar är roligt liksom alla elektriska apparater, tidningar och böcker. Men roligast är att leka med mamma och pappa.

På onsdag är det tiomånaderskontroll – att tiden kan gå så fort är över mitt förstånd. Ändå är det nästan omöjligt att tänka sig att han för bara ett tag sedan inte fanns hos oss. Vår underbara, vackra, kloka, roliga, smarta och fina son.

Att bli mamma

För 24 dagar sedan inträffade det: Edvin, 52 centimeter lång och 3836 gram tung, föddes. En fantastisk liten kille! Vi hade en normal förlossning och allting gick bra. Vi mår bra, läker ihop lite varje dag, och lär känna varandra.

Ända sedan förlossningen har jag tänkt skriva om det, men det är en något ängslig bebis vi har fått som inte vill sova någon annanstans än i famnen. Vi jobbar på det men under tiden finns det ingen ”egentid” – utrymme att sätta mig ner och skriva om allt som hände och denna svindlande tanke: att vara mamma. Men det kommer!

Vecka 37

Idag går jag in i vecka 37 och med det så betraktas barnet som fullgånget. Om han har följt den ”normala” utvecklingen så är han ungefär 48 centimeter lång och väger cirka tre kilo. 90,4% av graviditeten har passerats och jag har 27 dagar kvar till bf – men nu börjar jag ställa in mig på att han faktiskt kan komma när som helst, även om jag vet att det är vanligare att det dröjer lite med första barnet.

Jag går idag också in i min sista jobbvecka, och det med en lättnadens suck. Det har blivit ganska jobbigt att både ta mig till och från jobbet, och att vara upprätt en hel dag. Jag hoppas att sista veckan inte blir alltför stressig utan att jag kan avsluta mina projekt i lugn och ro. Min plan är att avsätta hela sista dagen för att plocka undan i mitt kontor, tömma mail och sådana saker. Men det brukar alltid dyka upp något som ska lösas, så vi får se!

Igår var vi på Ikea och köpte några saker till hans rum: en bekväm fåtölj att amma i, ett par hyllor till barnböcker och lite textilier som saknades. Vi satte också ihop vaggan och flyttade om i vårt sovrum så att den fick plats. Det känns overkligt och samtidigt väldigt naturligt på samma gång, svårt att förklara. Jag vill att han ska komma nu, samtidigt känner jag mig inte helt förberedd. Kanske gör man det aldrig?

Förlossningsrädsla 3: Besök på förlossningen

Som ett steg i att bearbeta min förlossningsrädsla, eller i varje fall göra den hanterbar, så har vi träffat förlossningsläkare och narkosläkare på BB Sophia (som är vårt första val för förlossning). Jag oroade mig mycket för mötet: precis som i alla situationer där jag inte vet vad som förväntas av mig och jag får tankar om att jag måste prestera men jag vet inte vad, så går jag och hetsar upp mig utan att det kanske finns någon anledning.

När vi kom dit så var min första tanke att det kändes litet, intimt och välorganiserat. De som tog emot i receptionen var trevliga och vi fick sitta ner och vänta på att få komma in till läkaren. När vi sedan kom in till läkaren så började vi med varför jag var där. Hon läste upp utlåtandet som min barnmorska hade skickat, och sedan fick jag berätta om mina farhågor och vad jag var rädd för. Det är ju, som jag har skrivit i tidigare inlägg, inte alltid så svårt att redogöra för vad det är som är skrämmande, men jag försökte så gott jag kunde. Jag sade också att min utgångspunkt var att jag ville försöka klara av en vaginal förlossning. Hon lyssnade och kom sedan med några förlsag på saker som de kunde göra för att göra förlossningen mindre skrämmande för mig;

  • Möjlighet att komma in till förlossningen tidigt och utan risk att bli hemskickad. Om vi ville kunde vi få komma in så fort det satte igång.
  • Möjlighet att få ha en barnmorska hos oss så mycket vi ville: hela tiden om vi tyckte att vi behövde det.
    Mycket information och kommunikation så att vi får reda på vad som händer och varför, och även – i den mån de kan – tidsrymder för nästa steg.
  • Möjlighet att sätta in själva edan tidigt, utan att sätta igång den, tillsammans med bra smärtstillande kräm (jag har nål/sprutfobi så tycker att dessa bitar är de värsta av dem alla), om vi ville ha den smärtlindringen.
  • Samma sak med nålsticket för att sätta förberedelse för dropp: detta kunde också göras med hjläp av kräm så sticket inte kändes lika mycket.
  • Möjlighet att träffa en barnmorska innan och få ytterligare information om vad som kommer att hända från det att det sätter igång.

Vi fick sedan gå upp och titta på avdelningen, och se själva rummen både för förlossning och för tiden efter. Hon visade också hur det fungerar med operationssalar om t ex snitt skulle bli nödvändigt. Som avslutning så fick vi träffa en narkosläkare, som berättade mer om edan och tittade på min rygg för att se om det fanns några hinder för att sätta den. Innan vi åkte därifrån så bokade vi in en tid med en barnmorska som vi ska få träffa – detta ska vi göra imorgon.

Alla är ju naturligtvis olika men för mig så gjorde de här sakerna jättemycket. Inte så att jag nu ser fram emot förlossningen, men lite av skräcken har tagits bort. Jag svarar ju väldigt väl till information och vill veta hur saker coh ting ska vara (och ha kontroll) och även då jag har insett att jag inte kommer att kunna kontrollera det här, så känns det bra att ha koll på vissa bitar: som hur vi ska ta oss dit vi ska, hur det ser ut och lite mer om hur det kommer att gå till. Sedan får vi naturligtvis vara öppna för alla eventualiteter, men man kan ju inte hellre gå runt och hela tiden tänka att det värsta ska hända.

Nu ser vi fram emot imorgon och hoppas att ytterligare en liten pusselbit faller på plats.

Sex och graviditet

Innan jag blev gravid, hade jag en massa fördomar om sex under graviditeten. Jag såg hur gravida kvinnor i min närhet distansierade sig från sina partners, och hur de fortsatte att göra det efter graviditeten. I min naivitet tänkte jag då att jaja, man kanske inte är så sugen på just samlag, men det finns ju annat man kan göra och såg framför mig hur tiden under graviteten skulle bli någon slags mun/handhyllning.

Vad jag inte hade räknat med, var dels alla fysiska hinder för sex: förlamande trötthet, problem med magen (tarmarna), problem med magen (gas), problem med magen (växtvärk), problem med magen (livlig bebis där inne), ont i ryggen, ont i brösten, ont i underlivet, svullnader i ben, mage och underliv, konstig böld. Dels olusten till den sortens närhet. Jag har, till skillnad från många andra omkring mig, inte upplevt en större sexlust utan har känt mig ganska avstängd vad det gäller just den biten. Därmed inte sagt att jag inte vill vara nära, men det är en annan närhet som jag vill ha. Det har lett till att jag inte alls varit sugen på det som jag tidigare har trott ska vara självklart, och har följts av sexstress (ni vet, den där känslan att man borde ha sex eller borde ha lust att ha sex för det är längre än vanligt mellan tillfällena) och allmänt dåligt samvete. Här ska jag skjuta in att mina sambo inte på något sett har pressat eller direkt tagit initiativet till sex – han har lämnat det helt till mig, vilket jag har varit väldigt tacksam över. Stressen är således helt min egen.

Den senaste månaden har många av krämporna lagt sig, och även om magen är större och mer ivägen, så har lusten kommit tillbaka en aning. Men nu stoppas jag av andra problem. De senaste gångerna vi har försökt att ha sex har det fysiskt sett inte gått: allt blod som rinner till blygdläpparna gör det fysiskt omöjligt att peta in någonting utan under stor smärta. Frustrerande är bara förnamnet. Med en månad kvar till förväntad förlossning så kanske jag inte kan räkna med att det problemet kommer att ge med sig, utan att det snarare blir värre i och med fixering av barnets huvud och tyngdkraften av den allt tyngre bebisen.

Jag tänker att jag har lärt mig mycket under den här graviditeten: inte bara om min kropp, utan också har jag fått ifrågasätta mina tidigare föreställningar om hur saker och ting är/ska vara, och det har verkligen varit nyttigt (om än inte speceillt roligt alla gånger). Med största sannolikhet kommer det att vara på samma sätt att bli förälder. En ny värld att upptäcka, både hos barnet och hos mig själv.

Året som gått

Min nyårssummering blev lite sen i år – redan har hela fyra dagar passerat av det nya året. Idag sitter jag på jobbet och räknar ner arbetsdagarna. Om en och en halv vecka går jag på semester och därefter följer sju månaders föräldraledighet. Det känns overkligt, spännande, fantastiskt. För ett år sedan trodde jag aldrig att jag skulle var adär jag är idag, och om jag kunde så skulle jag skicka en viskning och en kram till mitt trettiotreårsjag och säga Stå ut, det blir bättre! Och jag kan faktiskt tänka på Ullevikonserten, den kvällen när jag om och om igen funderade på om det var möjligt att jag var gravid och Håkan Hellström sjöng Jag tror att allt det bästa/Inte hänt än, och tänka, att det är sant.

Så hur var då året?

Det sista som hände av 2013, dagen innan nyår, var att A tog ett återfall och jag kom hem till en stupfull sambo som inte ville medge att han hade druckit. Det var ett tufft nyår och en tuff januari som följde. Ständigt vaksam, sniffande på andedräkt, oroligt spanande på ögon och gång, oroligt bankande hjärta på nätterna när jag vaknade: sov han bara djupt eller var det alkoholsömn?
Just den där vaksamheten, i samband med sorgen över att mensen varje månad fortsatte att dyka upp, tog nästan knäcken på mig under våren. Det, tillsammans med mitt kämpande för att gå ner i vikt, som gick långsammare än någonsin. Hetsätningen nästan under kontroll och så misslyckanden, nya försök och nya misslyckanden. Vågen som ger med sig ett kilo och sedan lägger på sig två, och jag som såg siffrorna hela tiden nsätan nudda vid 98-gränsen (där början för IVF-behandling låg).

Besöken på Octaviaklinken under våren, utredningen om barnlöshet. Prover, spolningar, mer prover. Inget resultat och inga direkta fel hittades. Vi gick i parterapi och A kämpade mot alkoholsuget. Och så jobbet: omorganiseringar och sjukskrivningar lade dubbel arbetsbörda på mitt bord. Näsan precis ovanför vattenytan. Storasysters äktenskap började gå åt helvete, oron för syskonbarnen fanns med hela tiden.

Och så kom juni. Jag tar ett graviditetstest den 6 juni och det visar ett svagt plus. Jag vågar inte tro det, inte förrän jag har köpt ett digitalt som tisdagen den 10 juni tydligt visar gravid så vågar jag tro att det är sant, och ett par ängsliga men försiktigt lyckliga måander följer. Hela tiden väntar jag mig blod i trosorna, men inget kommer. Någonstans där: när jag inser att jag faktiskt är gravid och det verkar gå bra så klappar jag ihop och blir sjukskriven för depression. Sex veckor är jag hemma och läker, sex veckor ligger jag mestadels i sängen och är trött på ett sätt jag aldrig har varit trött förut. Jag mår illa och vill inte äta men jag är gravid, jag är faktiskt gravid och under de där veckorna skiner solen oavbrutet och livet är ganska underbart.

Jag kommer tillbaka till jobbet och har ett nytt fokus. Det hjälper mot stressen att någont fantastiskt håller på och hända och jag är lite varligare än förr. Jag och A har kommit varandra nära under sommaren och under hösten så bara fördjupas och fördjupas det. Jag ängslas och vakar fortfarande, men inte exakt hela tiden och inte riktigt på samma sätt. Jag börjar sova om nätterna igen, de där timmarna mellan fyra och sex är inte alls självklara timmar för vaka utan ofta kan jag somna om.

Hösten går. Det närmar sig. Vi köper barnvagn, går på profylaxkurs och förberedande förlossningskurs. Rummet bredvid vårt tapetseras och en barnsäng ställs in. Undan för undan växer ett nytt rum fram, i samma takt som magen långsamt växer och junior därinne blir mer och mer aktiv. Jag börjar släppa på viktkontrollen, tycker att det är okej att jag har gått upp några kilon och kan till och med ibland tänka att jag är duktig som inte har gått upp mer. Men framförallt så är jag glad över mitt förhållande till maten – det har nu gått flera månader sedan senaste hetsätningen och jag har ett mer förlåtande och avslappnat sätt att se på förbjuden mat.

Julen kommer. Jag åker ner till mina föräldrar och firar jul med dem och lillasyster. Det blir en fin jul, trots att jag ligger sjuk och att längtan efter A är så påtaglig att det nästan inte är värt att åka ifrån honom. Jag sitter på julaftonskvällen och öppnar omsorgsfullt inslagna paket och tänker, att nästa år så kommer vår son att krypa omkring bland papper och snören.

Nyårsklockorna slår. A har varit nykter i exakt ett år. Vi talar om det, när vi går en nyårspromenad några timmar innan tolvslaget. Inte bara om det, utan om allt vi har gjort och allt vi vill göra under året som ska komma. Jag behöver inte sätta upp några nyårslöften, tankarna är långt ifrån träning och bantning. Jag ska bli mamma. A och jag ska bli föräldrar. Ingenting kan mäta sig med det.

Idag går jag in i vecka 36. I förrgår fyllde jag 35 år, och även om det känns hissnande läskigt att vara närmre 40 än 30 så är den känslan ingenting mot det som händer i mitt liv. En månad till nu, sedan är han här.
Ingenting kan vara större än det.