Att stå emot

Igår hade jag ett sådant tillfälle som jag alltid brukar fall dit på. Jag var väldigt trött och slutkörd när jag kom hem från jobbet, hade ätit alldeles för lite under dagen och var allmänt sur och grinig. A skulle iväg på kvällen och jag hade alltså flera timmar framför mig, ostörd. Som den (mat)samlare jag är hade jag dessutom flera utmärkta gömmor att länsa: kokosbollar, mikropopcorn och glass fanns inom räckhåll. 

Det blev en kamp på liv och död (fast inombords). Flera gånger var jag på väg bort mot det som lockade, och fick hindra mig halvvägs. I mitt huvud snurrade ”du har massor av vv-poäng kvar, du kan med gott samvete äta en kokosboll. Eller två. Kanske till och med tre” ”du har ätit så lite, det gör inget om du äter lite onyttigt” ”de finns ju inom räckhåll” ”du förtjänar lite extra eftersom du har varit så duktig i flera dagar” ”skynda dig nu medan du har chansen” ”kokosbollarna blir säkert dåliga om de får ligga” ”du håller nog på att bli lite sjuk. Klart du ska få äta något” ”i det stora hela, vad spelar det för roll om jag äter något ikväll?” ”ett par kokosbollar kommer inte förstöra din sömn eller göra magen orolig”.

Det var svårt och det kändes orättvist, och så lätt att falla dit… men jag vann! Jag gjorde en äppelkompott på äpplen och 1 msk salviaströ, och hade kanel och en deciliter lättmjölk till. Supergott. Och när jag insåg att jag ebhövde någon mer näringsrik mat, tog jag minikeso, lite sylt och 22 hackade mandlar. Allt rymdes inom poängen, ingenting triggade igång hetsen och jag var så nöjd med mig själv att jag var sprickfärdig av stolthet när jag gick och lade mig.

Trodde jag skulle få en omedelbar belöning i form av en viktminskning imorse men så snäll var inte vågen. Jag fortsätter att kämpa. Jag har ända till onsdag på mig att förlora ett kilo, det är klart att jag kommer att fixa det.

Annonser

Delmålslista – första fem

Min motivation håller i sig och det fungerar bra med mat och träning. Igår spenderade jag en stor del av dagen med att göra en delmålslista. Jag är duktig på att göra listor och sätt aupp mål, och ännu duktigare på att vid första misslyckande ge upp och kasta hela projektet åt sidan. Det är många kilon som ska försvinna. Mitt syfte med delmålslistan är därför dels att bryta ner det stora målet till många små, överkomliga mål, dels att genom att belöna mig själv hjälpa till att stärka självkänslan vid varje liten brytpunkt.

Mina första fem delmål ser ut såhär;

DELMÅL 1. 101,1kilo. BMI 35,8 Minskning 3kilo                                   TREKILOSTJÄRNA

TRE KILO NER – BRA JOBBAT! Du får en guldstjärna av dig själv. Nu har du kommit igång ordentligt. Tre kilo kanske verkar lite men väg tre paket mjölk i butiken och tänk på hur mycket det faktiskt är som dina ben slipper bära på.

BELÖNING: En riktigt bra handkräm behöver du i vinterkylan. Köp en fin – kanske en från Crabtee & Evelyn? Kanske hittar du ett fint set? Slå till!

 

DELMÅL 2. 99,9kilo. BMI 35,4 Minskning 4,2kilo.                     TVÅSIFFRIG

GRATTIS! Du är nere på tvåsiffrigt igen! Otroligt bra jobbat! De första veckorna är jobbiga att ställa in. Jag är stolt över dig!

BELÖNING: Köp dig en värmedyna eller värmeflaska!

 

DELMÅL 3. 98,9. BMI 35,0 Minskning 5,2kilo                             MINSKAT 5%

5%GRÄNSEN NÅDD! Du har nu tagit ett stort steg för att förbättra din hälsa – åh vad du är bra! Ta lite tid och tänk över hur den första tiden har gått. Tänk att du är fem procent mindre än du var för bara några veckor sedan! Du är fantastisk.

BELÖNING: Vad sägs om ett par nya, snygga nagellack från Essie? Klart du ska gå och köpa det. Det är du verkligen värd!

 

DELMÅL 4. 98,5kilo. BMI 34,9 Minskning 5,6 kilo.                    UNDER BMI 35

GRATTIS! Du är nu nere under BMI 35 – vilket betyder att du får göra IVF på Karolinska! Det här är en stor gräns att passera. Ta en sekund och känn efter hur bra det känns.

BELÖNING: Gör en ordentlig pedikyr och manikyr. Om du vill, gör den på salong, annars hemma.

 

DELMÅL 5. 94,9kilo. BMI 33,6 Minskning 9,2kilo                                  UNDER 95

GRATTIS! Nu är du nere på nya lägstavikter. Prova hästklänningen och få den lagad! Det borde vara dags för en ny garderob. Rensa ut lite gammalt och lägg ner i garderoben i gästrummet, så att du har fina, välsittande kläder i garderoben. Nu är du närmre 90 än 100. Hur känns det?

BELÖNING: Shoppa loss ett par klänningar!

 

Min hästklännning är en klännning som var för lite när jag köpte den, men som jag sedan ”växte i”. Den är i stumt tyg och därför bra att mäta mig med. Min förhoppning är att nå dessa delmål inom 9 veckor. Men en sak i taget: första belöningen ligger bara två kilo bort!

Vägdag

För att hålla planen skulle vågen idag visa på 103,1 kilo; -1 sedan senaste vägningen. Jag var nervös när jag tassade ner till undervåningen och vågen (jag fick en intelligent våg av A för ett par år sedan, som för över alla vägningar trådlöst till ett program på mobilen. Men i nya huset fungerar inte det trådlösa nätverket på övervåningen så nu får jag gå ner och väga mig. Inget problem i sig – problemet är att det fortfarande inte fungerar. Men what the h, anteckna med papper och penna går ju bra det också). Nervöst kisade jag ner på siffrorna… Och jodå! 103,1! 

Jag har alltid orimliga förväntningar på viktnedgången, och även i detta fall, när jag har uppnått målet, så brukar jag känna både besvikelse och stress. Det är klart att det stressar att fortfarande väga över hundra kilo. Det är ju inte konstigt, när det enda som rör sig i huvudet är vikt, kropp och barn. Men jag försöker verkligen att känna mig nöjd med resultatet och kämpar vidare till nästa onsdag. Om jag bara klarar två ynka hekto mer än målet så är jag nere på tvåsiffrigt igen om tre veckor… nej, stopp och belägg. Hålla mig till planen, var det ja.

Igår kväll, precis när jag hade börjat hoppas på riktigt att den här gången kanske det fungerade (jadå, jag är duktig på att lura mig själv fast jag hade sett alla tecken på att mensen var på väg), kom mensen. Deppig och fylld med hopplöshet under kvällen. Men nu är det två veckor till nästa chans att lyckas. Jag försöker tänka framåt.

Och motivationen håller i sig

Hur mycket motivation behöver man ha för att klara något? Precis så mycket som krävs för att överstiga begäret, skulle jag säga. Igår hade jag en bra dag. Mitt bryska uppvaknande höll i sig under dagen, men förvandlades inte till en känsla av misslyckande eller orättvisa eller gjorde mig till ett offer. Istället tänker jag att det kanske är den där slutgiltiga anledningen jag behövde, för att klara av ett hälsosammare liv. Den där saken som jag kan tänka på när allting håller på att falla samman, och det enda jag ser är omfamnande ostbågar och rara kakor. Nej säger jag!

Jag går och väntar på mensen som borde komma vilken minut som helst. Fast jag har sett alla signaler tänker jag att kanske, kanske lyckades det den här månaden ändå… Imorgon är det vägdag. På min dataskärm har jag tejpat fast 6,1 – det antal kilon som ska ta mig nerför första gränsen, ett BMI under 35.

Presentation: alltings början

Det är nästan på dagen sedan vi bestämde oss för att börja försöka få barn. Den första månadens hoppfullhet och förväntan byttes ganska snart i irritation, frustration och rädsla – varför fungerar det inte? 

Förlåt mig, jag borde nog presentera mig först. Jag heter Hanna men eftersom jag inte har mod nog att göra skriva det här öppet kan ni kan kalla mig för Anna, det är ett bra täcknamn i min ålder. Vi hade tre Annor i min lågstadieklass (som sedan blev en mellanstadieklass och en högstadieklass- det här var på den tiden man trodde på att ”hålla ihop kamraterna” utan att ta hänsyn till oss utstötta töntar som inte fick en chans att ändra sig). Jag föddes när sjuttiotalet bröts mot åttiotal i Huddinge och lever och bor i Stockholm, tillsammans med min sambo. Han vill inte gifta sig – något jag trodde skulle bli min stora sorg i livet. Det var innan jag började oroa mig för att inte kunna bli gravid.

Vi lever ett vanligt parliv med studieskulder, administrativa jobb, två medelinkomster, ett alldeles för dyrt radhus som vi inte vet hur vi ska laga när något går sönder och tillbringar fredags- och lördagskvällarna mestadels framför Breaking Bad eller gamla säsonger av Buffy (jag väntar fortfarande på att det ska bli bra. Nu är vi inne på säsong fyra.). Jag har en hittills misslyckad författarkarriär bakom mig, A drömmer om att återskapa Klarakvarteren.

Så till planerna om att bilda familj. Vi har en tid bokad i mitten av februari för att börja utreda. Idag har jag på allvar börjat titta på hur IVF och adoption fungerar, och det har gett mig ett bryskt uppvaknande. Jag är fet. Jag säger inte det som en nedsättande term om mig själv, utan det är en medicinsk sanning; mitt BMI ligger på 36,8. Jag släpar på knappt femtion kilo extra efter allt för många år med en hetsätningsstörning. Efter nästan två år på SCÄ är jag inte botad men något bättre. Viktkraven för IVF och adoption ser olika ut, men finns där. 

Innan ni börjar ifrågasätta varför jag inte har tagit tag i det här tidigare; låt mig lugna er. Jag har gjort det. Jag har gått ner till normalvikt och sedan upp. Jag har gått ner igen och sedan upp igen.  Jag har provat LCHF och Viktväktarna och Atkins och Viktklubb och Nutrilätt och piller som ska hjälpa, men inte fungerar. Jag har tränat mycket, tränat lite och inte tränat alls. Jag har försökt, om och om igen, sedan jag var tonåring. Men i mina försök har begäret och det tvingande behovet att äta alltid vunnit.

Vad är det som ska göra detta annorlunda? Jag kan inte tänka mig att leva utan ett barn. Jag behöver inte väga 55 kilo eller 60 kilo eller ens 65, men jag behöver komma ner från fetmafältet till överviktigfältet. Förutom att ge mig en lättare vardag, kanske något fler möjligheter att klä mig och en smalare spegelbild, så skulle det förbättra mina chanser att bli gravid, minska risken för missfall om jag lyckas bli gravid och ge mig möjlighet till andra metoder, om Anna + A inte räcker till. 

Även om man väger mycket så är det svårt att gå ner snabbt i vikt – kilona klättrar tillbaka lika snabbt som de ramlar av. Jag sätter ändå ett högt mål: ett kilo i veckan under tjugo veckor. Min januarivikt på 104,1 kilo ska till den 17 juni vara nere på 84 kilo.

Kommer det att gå? Jag tror det. Jag tror att det kommer att bli jobbigt och svårt och förbaskad tråkigt emellanåt, men jag tror att det kommer att gå. Och jag vill gärna att du, just du, håller mig i handen under tiden.