Vad skulle du göra, om du visste att du inte kunde misslyckas?

Igår lyssnade jag på Klara Zimmergrens sommarprat från 2012. För er som inte har lyssnat på det, är det ett gripande, roligt, allvarligt, inspirerande och sorgligt prat, där hon bland annat talar om ofrivillig barnlöshet. Det finns mycket från det programmet som jag skulle vilja diskutera, analysera och jämföra med mig själv, men en sak är klarast i huvudet idag: känslan av att livet ligger på is medan man försöker skaffa barn.

Jag har varit duktig på, låt mig nästan säga expert, att låta livet starta senare. Bara jag blir gravid. Bara jag går ner i vikt. Bara den här hösten går. Bara den här arbetsveckan är slut. Och så vidare, i det oändliga.

Det är svårt att leva i nuet, när nuet inte är vad jag har tänkt mig att det ska bli. När jag försöker se på mitt liv utifrån kan jag se många saker som skulle göra människor runt omkring mig avundsjuka, och som är så långt mycket bättre än genomsnittet av inte bara världens befolkning, utan också Sveriges. Ändå låter jag ständigt de sakerna jag inte har komma ivägen för de som jag har, som en anledning till att inte leva livet fullt ut.

Men hur gör man när man ”lever livet fullt ut”? Köper man den där kattungen man har drömt om i flera år, men som när man tänkt på det en vända till, kanske inte är en så bra idé? Åker man på semester och gör av med besparingarna? Har man vilt, ohämmat sex på hallgolvet eller kanske verandan? Struntar man i att gå till jobbet för att det är en så solig vårdag, och tar en härlig promenad istället? Min tanke brukar ligger någonstans i frågan ”vad skulle du göra om du visste att du inte kunde misslyckas?”, och ”vad skulle du göra om du inte var rädd?”. Om jag visste att jag inte kunde misslyckas, skulle jag kämpa för att bli den där författaren jag drömmer om. Men är det rädslan för att misslyckas som håller mig tillbaka? Eller är det ren och skär lathet för att jag heller tittar på Grey’s Anatomy istället för att sätta mig och skriva ett par timmar när jag kommer hem från jobbet?

Jag vet inte vad som är mitt fulla liv, och jag vet inte om mitt liv skulle vara perfekt om jag var gravid och vägde 60 kilo. Men ibland, särskilt sådana här dagar, är det så mycket lättare att tro det.

Hur gör ni? Hur hanterar ni er längtan i förhållande till att inte lägga resten av livet på is? Är öppen för alla tips: men gärna något som jag kan göra i vardagen. De små sakerna som jag ändrar, brukar vara de som jag kan fortsätta att göra.

 

Motgångar

Som jag befarat visade vågen ett kilo plus denna vecka. Jag blir irriterad men mest på mig själv – det är helt klart berättigat. Jag vet vad jag gör fel så just det bekymrar mig inte – att jag däremot inte kan hindra mig själv, bekymrar mig mycket.

 
Hur kan ens fritid och glädjeämnen kretsa kring mat? Kommer det aldrig att finnas någonting som jag vill ha mer, som skänker mig större glädje – både på ett kortsiktigt och långsiktigt plan? Jag vet att i längden finns det många saker som slår maten, men i stunden finns det inget annat. Hur når jag förbi det?
 
Nu är det en ny matvecka och jag gå varsamt fram. Det började lite dumt med att jag vaknade och ville absolut inte gå till jobbet. Absolut inte. Jag kände efter i hela kroppen för att se om jag inte var lite sjuk ändå, om kanske magen gjorde ont, eller huvudet, och hur var det med illamåendet från igår? Nej, kroppen är frisk och rätt pigg. Jag snoozar ändå i en dryg halvtimme. Dags för vägning – plusresultat. Åker surmulet till jobbet. Inser när jag är framme att jag glömt både fil (äter frukost på jobbet) och träningskläder hemma. 
 
Okej. Vad är det egentligen som rör sig i min hjärna och kropp? Jag är nervös inför provresultaten nästa vecka angående fertiliteten. På fredag är det dags för att se om denna månad gav något resultat, eller om mensen kommer att komma och förstöra helgen. Jag känner av de klassiska tecknen, de började igår, så förhoppningarna är låga. Jag är osäker på om sambon är ärlig mot mig. Eftersom han kunde gå så länge med sitt missbruk utan att jag märkte det, så litar jag inte på mina sinnesintryck. Luktar han alkohol? Är hans ögon glansigare än vanligt? Undviker han mig? Jag funderar och oroar mig och är ständigt på vakt. Han säger att det går bra och jag har ju inget annat val än att tro honom, men det är så svårt.
 
Kanske är det inte så konstigt att det är jobbigt med maten. Om det inte hade varit nödvändigt för att få komma vidare med IVF, hade jag kanske inte brytt mig om det just nu. Men jag måste ner de där kilon, och det handlar om så lite! En månad utan att ramla dit. En enda månad. Jag tänker på vad han står emot varje dag, hur hans sug ständigt finns där, och han klarar av att stå emot. 
 
Varför gör inte jag det?

Vad är din kropp värd?

I DN idag så skrivs det om förlossningsskador. Ni kan läsa hela artikeln här – och gör det. Min första tanke är rädsla för förlossningar. Min andra är hur strukturellt det här problemet är. Hur oviktiga kvinnors kroppar ses i dessa sammanhang. Tillåt mig presentera några käpphästar: 

  • Påstående ett: ”Graviditet är inte en sjukdom.” Nej, det är sant. Men foglossning, ryggvärk, åderbråck som gör att du inte kan gå är det. Foglossningen kan dessutom sträcka sig långt efter graviditeten, upp till två år. Sjukpenning under graviditet? Nja. Är det verkligen nödvändigt? Rehabilitering efter handlar om att ”röra på sig”. Är det vad man säger till en person med knäskada? Nej, där byggs knäet och musklerna upp med mycket specifika övningar. Samma sak borde gälla för kvinnor med dessa problem. 
  • Påstående två: ”Det är bara mensvärk.” Ja, det är inget virus och ingen bakterie. Förutom att det kan vara endometrios, vilken obehandlad kan leda till både kroniska smärtor och oförmåga att skaffa barn, är svår mensvärk lika svårt att leva med som återkommande migrän.
  • Att kejsarsnitt inte genererar sjukdagar, medan betydligt mindre bukoperationer (som är vanlgia hos män) gör det. Att genomgå ett kejsarsnitt kan absolut vara ett aktivt val. Men det kan också vara sista utvägen för att rädda både barn och moder. Oavsett vilket, räknas det inte som något du får ta en sjukdag för – använd dina föräldradagar. Herregud, du har ju bara fött barn. Upp och hoppa!
  • ”Det är vanligt att spricka lite”. Absout. Underlivet är ltiet, ett barns huvud är stort.  Men ska man som kvinna, bara för att sjukvården inte prioriterar barnafödande, behöva stå ut med analläckage, inkontines eller ett icke existerande sexliv på grund av smärtor efter en förlossning? Ett underliv somser ut att ha sytts ihop på ett slaktbord? Man forcerar förlossningen fast sugklocka ökar risken för sfinkterruptur.

För er som inte orkar läsa artikeln, står det till exempel att var tjugonde kvinna får allvarliga bristningar. Bland förstföderskorna i Stockholm fick så mycket som 7% ändtarmsskador. Varför händer det här? Till viss del beror det på platsbristen i Stockholm: de som ska föda är rädda för att inte få plats och kommer dörför in för tidigt, med forcering som följd.

I DN menar barnmorskorna att problemet går att lösa: fler barnmorskor. Det är absolut en lösning på det som händer på förlossningsavdelningen. Men det andra då – det som sker i samhället? Att gravida med svåra graviditessymton inte får bli sjukskrivna för att det bara är en graviditet? Att åderbråck som en följd av graviditet räknas som en skönhetsoperation i Stockholm: oavsett om du har så ont att du inte kan gå (men herregud kvinna, sätt på dig ett par stödstrumpor så känns det bättre)? Att en bukoperation som innebär att hela magen skärs upp inte räknas som ett ingrepp värt att sjukskrivas för?

Jag tror på jämställdhet. Jag tror att det betyder mer än att se till vem som ska städa och diska och om kvinnor ska bära rosa eller inte och om vi ska kunna strunta i att raka sig under armarna utan att det blir ett ramaskri – men jag tror också att allt det där är delar av ett större problem. Och tydligare blir väl aldrig skillnaden mellan män och kvinnor än just vid barnafödande. Här handlar allt om kvinnokroppen – och samhället svarar densamma med vad den är värd och hur mycket den ska tas på allvar.

Ensamt streck på stickan

Näpp, morgonens urinprov visade inte på två glada streck idag heller. Det är dock tidigt – chansen att jag faktiskt är gravid finns fortfarande. Men efter morgonen känner jag mig inte speciellt hoppfull: varför skulle det ha lyckats den här gången, när det inte har gått hittills?

Två veckor kvar till provsvaren: A är övertygad om att han har dåliga simmare. Jag tror ingenting men jag hoppas ju att allt är bra, och att vi bara haft otur och därför inte lyckats än. Just nu känns det dock hopplöst med allt: pissvädret utanför gör det inte bättre heller. Jag har inte vågat väga mig sedan i onsdags och har fantiserat en viktuppgång på flera kilon efter torsdagens hetsätning. Magen krånglar – inte konstigt efter all psykisk stress samt maten som jag har stoppat i den – och jag vill helst kura ner mig under en filt och tjura hela kvällen. Nu är det omöjligt: klockan fem ska jag mina närmsta vänner och vi ska äta middag och gå på Flashdance, musikalen som går på China just nu.

Nu får jag faktiskt rycka upp mig, det är ju ändå fredag (rycker här upp sig på ett surt och trumpet sätt).

 

Godnatt, ätmonster.

Jag har haft ett par bra veckor där ätmonstret inte har gjort sig påmint. Men igår så var det dags igen. Jag kan inte säga exakt vad det var som släppte loss mitt inre monster den här gången, men det krävs väl ingen större eftertanke för att se att veckan har varit tuff. Och igår hade jag tillfälle – A var ute med en kompis och hela kvällen stod till mitt förfogande.

Ofta känner jag i hetsätningssituationerna att jag inte är i kontroll, och på ett sätt var det så även igår. De första saker som jag stoppar i mig brukar jag vara fullt medveten om och känna att jag har valt, men sedan brukar helvetet braka lös. Igår upplevde jag att jag själv bestämde över allt jag stoppade i mig – även om jag för den sakens skulle inte bestämde över känslan att vilja göra det. Det fanns också ett element av ”jag har förtjänat det här, så duktig som jag har varit”. Att belöna mig själv med mat är inget nytt, på samma sätt som den kan vara tröst, sällskap, bestraffning och underhållning.

Efter en sådan här episod så är den psykiska baksmällan den värsta. Det dåliga samvetet när jag ska fylla i matdagboken (nej, har inte lyckats med det än), desperationen över att trilla dit igen, avgrunden av att åter ha misslyckats. Den fysiska biten är också jobbig – jag sover dåligt inte bara på grund av ångesten utan även av blodsockerruschen, och magen är en katastrof. Och så lovar jag mig själv att det här, det här var sista gången. Igen.

Det tog rätt lång tid, ungefär tio år, innan jag förstod att det inte bara handlade om att jag hade dålig karaktär, utan att det finns ett namn för det jag gör och att det är en ätstörning – lika jobbig att handskas med som de andra ätstörningarna men inte lika känd. Ofta hänger hetsätningsdiagnoser ihop med depressioner. Vad som kommer först är inte alltid uppenbart: äter man för att man är ledsen eller blir man ledsen för att man har gått upp i vikt? För det är den stora effekten för mig att inte kunna handskas med känslor – viktuppgången. Jag har gått i terapi, både i allmänvården men också på Stockholm Centrum för Ätströningar. Enligt deras kvalifikationer har jag inte en aktiv diagnos längre: tillfällena jag återfaller är för sällan (för att räknas som en pågående hetsätningsstörning ska de vara tre eller fler tillfällen i veckan). 

Idag kämpar jag på många sätt mot viljan att hetsäta: genom terapi, genom samtal med vänner och genom många, långa timmar av självrannsakan. Jag har den största motivationen som jag någonsin kommer att ha: att få skaffa barn. Min ätstörning har inte bara lett till övervikt, dåligt självförtroende, en sjukligt låg självkänsla, destruktiva förhållanden och depression, det står också ivägen för att jag ska få skaffa barn. Det finns inget alternativ än att en gång för alla plocka upp mig själv och kämpa vidare. Det handlar inte bara om mig och mina behov, det handlar om vilket sorts liv jag och A ska få. Vad som ska finnas i det. 

Så: idag är en ny dag. Jag förlåter mig själv, men jag glömmer inte bort det. Konsekvenserna av gårdagens agerande kommer följa med mig in i nästa vecka, och jag kommer få arbeta dubbelt så hårt för att hålla mig till planen. Men jag kommer att nå dit. Det här är större än mig.

Idag är jag i siffror

Onsdagar är vägningsdagar (även om jag väger mig i stort sett varje dag), den dagen på veckan som jag registrerar vikten och tittar på viktnedgången. Mitt mål ligger på ett kilo i veckan, vilket är ett högt satt mål, och jag har därför kommit överens med mig själv att ett halvt kilo också rä godkänt. Även denna vecka blev det ett minus, även om det inte blev ett så stort som jag hoppades: -0,8kg. Jag ligger ett drygt halvkilo över målet men känner ändå att det är bra resultat: totalt 3,4 kilo på fyra veckor.

 
100,7 visar vågen, vilket innebär att jag nästa vecka på allvar kan satsa på att vara nere på tvåsiffrigt. Det är någonting värt att kämpa för. När jag tittar på min BMIförändring under de senaste 18 månaderna har jag gått från 41,1 till 35,7. Det är fortfarande alldeles för högt, men jag ligger nära första, viktiga gränsen nu, bara 2,3 kilo. Nästa steg ligger 16,3 kilo bort: gränsen mellan fet och överviktig. 
 
Mitt värde ligger inte i hur mycket jag väger. Jag är rätt fantastisk, oavsett vad mitt BMI visar. Det betyder inte att min viktnedgång inte är viktig: utan den så får jag helt enkelt inte hjälp med barnlösheten. Men jag har slutat att tycka att jag är värdelös de veckor som vågen inte belönar mig med det resultatet jag tycker att jag förtjänar. Jag är jag, oavsett, med allt vad det innebär. Och jag kämpar på, liksom min kropp. Den är rätt fantastisk som fortfarande håller ihop efter allt som jag har utsatt den för. Det är något att vara tacksam över.

En liten berättelse om mitt arbete

Vad är det jag gör om dagarna? Det undrar jag också ibland. Jag sitter sedan femton månader på ett ganska litet (knappt hundra anställda nordiskt) företag som sysslar med konsulära tjänster i Stockholms nordligaste del av innerstaden, precis där Hagaparken tar vid. Utanför mitt fönster finns ett berg med ett duvslag; vita duvor som sveper över himlen i mjuka konstellationer. På min lunchpromenad kan jag vandra ända bort till det kungliga hemmet för Kronprinsessan och jag kan se Gustav IIIs paviljong, där den ligger med utsikt över Brunnsvikens glittrande vatten. 

Jag delar våningsplan med ledningsgruppen och har ett eget kontor med skrivbord, ovan nämna utsikt, gröna växter och besöksfåtöljer. Mitt namn står på glasväggen utanför, i frostade, mellanstora bokstäver. Vår operativa avdelning ligger några våningar upp, med en ännu bättre utsikt över stan, men nere hos oss är det tyst och lugnt. Jag trivs med tystnaden, även om det blir många ensamma dagar. 

En av de sakerna jag verkligen uppskattar är spridningen på arbetsuppgifter. Idag har jag skrivit ett utkast till ett varsel, satt samman statistik, utforskat en ändring i en av våra försäkringar, funderat kring lönekartläggningen och godkänt friskvårdskvitton. Min anställning är tänkt att till hälften vara HR, och till hälften administrativ assistent till lednignsgruppen, men dagarna brukar mest fyllas av HR-ärenden. Jag har drygt tio år i detaljhandeln bakom mig, både som butikssäljare och inköpadministration, och har länge velat med vad jag vill göra. Min dröm har alltid varit att bli författare, och alla yrken ajg har haft har känt som tillfälliga och ”det här är inte vad jag borde göra”. Så känner jag inte längre. Att skriva och läsa är fortfarande det roligaste jag vet, men HR är inte så dumt det heller. Det är sorgligt och smärtsamt och roligt och långtråkigt och utmanande och läskigt, och det finns hur många områden som helst att specialisera sig på. Det är ett yrke som man kan ha länge, länge utan att bli fullärd. Jag är både glad och tacksam att jag har fått chansen att prova på det och att utvecklas, trots att jag inte hade någon utbildning inom området (jag tog en examen i svenska och litteraturvetenskap, vilket har varit roligt att studera men inte så användbart i längden).

Ibland bara hittar man rätt. Jag vet inte om jag kommer att stanna just här i hela mitt yrkesverksamma liv – det har jag svårt att tänka mig. Men det är verkligen en ynnest att få göra något som man- oftast-  tycker är kul och känna att man utvecklas.

På väg

Idag var det så dags för första besöket på Octaviakliniken. Jag klev av bussen vid Rosenlund, andfådd och stressad (har en mage som blir mycket bekymmersam när det blir psykiskt jobbigt och som inte ville tillåta mig att gå hemifrån) och mötte upp A där. Vi nästlade oss in bland de fina, gamla husen och hittade utan problem Grindhuset. Det var lugnt och tyst därinne och vi välkomnades av en sjuksköterska som skrev in oss. Vi behövde inte vänta många minuter innan vår läkare, en dam i övre medelåldern, tog emot. Rutinfrågor ställdes om tidigare graviditeter, menscykel, och så det som jag fasat för: vikt och längd. Hon konstaterade att jag just nu ligger över BMI-gränsen, vilket jag redan visste, och konstaterade bara sakligt att den fanns där. Jag sade att jag kämpade på och hon sade att det var bra, och sedan var det inte mer med det.

Sedan gjordes en gynundersökning och ett ultraljud där hon tittade på livmodern och på äggstockarna, där hon konstaterade att allt så bra ut. Dock sade hon att jag hade polynågonting äggblåsor. Hon sade att det var vanligt och nämnde inte så mycket mer om det, men nu när jag googlar på det blir jag lite orolig. Jag får be henne utveckla vid nästa samtal. Jag fick lämna blod och så fick vi en tid för återbesök den sjätte mars. Jag har sprut/nålfobi så jag tyckte att provtagningen var den värsta biten, men sköterskan var duktig och lyckades på första försöket (lite svårstucken också). Så var det klart! A fick remiss till Karolinska i Huddinge där de ska sköta spermiekontrollen.
Jag gick av ett par stationer tidigare än vanligt så jag fick en promenad till jobbet för att hinna samla tankarna. Det är en fantastisk vårdag i Stockholm: klarblått med små vita moln som seglar fram över himlen, plusgrader och snöfritt. Det är en dag som gjord för att vara glad, och det är jag också. Lite sådär försiktigt, som när man inte vill ta ut glädjen i förskott. Jag hoppas naturligtvis att vi ska slippa hela IVF-karusellen, men det viktigaste är ju att vi lyckas att skaffa ett barn. Efter alla år som jag har väntat på att A ska komma ikapp mig, så är vi här. Det är långt kvar, men vi är på väg.

Kroppsideal runt matbordet

På måndag är det så dags för första besöket på Octaviakliniken. Jag har letat runt på nätet för att få en bild av vad vi kan vänta oss, och har nu ett hum om hur det går till (om det sedan blir så, låter jag vara osagt tills vi verkligen har varit där). Jag hoppas att det inte bara blir ett samtal om min vikt, även om jag naturligtvis förstår att den är central i det hela. Samtidigt så är det ju så, att det i nuläget inte finns någonting förutom statistiken som säger att problemet ligger hos mig. Om det är så att det visar sig att As spermier inte alls simmar som de borde, så kan jag banta mig blodig utan att det hjälper. Jag tänker att jag gör allt jag kan. Jag önskar att jag hade lyckats med vikten tidigare, men det är inte så att jag inte har försökt.

Det finns många saker som jag vill föra vidare till mina framtida barn, många saker i min släkt som jag är stolt över. Det är allt ifrån personliga egenskaper till utseende. Men en sak kommer jag att göra allt för att inte föra vidare: mitt förhållande till mat. Jag önskar dem ett liv där matnoja och ätstörningar inte står i centrum, jag vill ge dem en uppväxt där man inte talar fult om stora människor, där man inte talar om vikt, bantning och värderingar efter identifierar sig efter vad som står på vågen. Jag kan inte påverka vad de möter ute i samhället, men jag kan påverka vad vi talar om kring matbordet. Och hos mig är ingen välkommen att prata om sin fula, tjocka mage, som folk omkring mig har gjort, eller för varje tugga av något onyttigt säga ”jag borde inte, jag vill ju inte bli fet”. Jag vill föra med ett sunt förhållande till mat, och jag tror att det är precis lika viktigt vad jag säger runt bordet, som vad jag serverar.

Första delmålet avklarat

101,0 kilo visade vågen idag – första delmålet avklarat! Det ger en total viktminskning på 15 kilo och 3 kilo från nystart. Jag har bestämt mig för att räkna delmålen och belöningarna från den dagen jag uppnår dem, oavsett om det är vägdag eller inte. Min ”officiella” vikt är dock 101,5, vilket vågen visade igår. Det var fyra hekto mindre än planen, men fortfarande 6 hekto minskning vilket var klart godkänt. Det här med att uppmärksamma hur långt jag har kommit och bara fokusera på ett delmål i taget är svårt, men jag kämpar på. Som belöning för delmål ett väntar en fin handkräm på att inhandlas – kanske blir det en Crabtee & Evelyn, kanske en Clarins.

Jag har haft tre riktigt bra kursdagar och har nu en lång attgöralista med saker som jag vill förbättra på arbetsplatsen. Vissa saker går att åtgärda på en gång, vissa får ta lite mer tid. Först väntar mailskörden från de här tre dagarna – den är nästa avklarad. Mycket mail blir det, framförallt när man är borta i början av veckan. Men det mest akuta har jag åtgärdat nu på morgonen.
 
Imorgon är det alla hjärtans dag och jag och A ska gå ut och äta. I helgen väntar ettårskalas, födelsedagsfest och en riktigt lång sovmorgon, hoppas jag. Lite pyssel med huset blir det också.