När längtan slår till

I lördags var jag med storasyster och hennes barn till lekplatsen. Jag kan sitta och bara förundras över vad folk har på sig och hur mycket pengar de lägger på kläder till sina barn. Humlegården var full av stylade medelklassföräldrar och små barn i märkesoveraller. En kvinna satt och grävde i sandlådan med sitt barn, en pojke i fyraårsåldern, i ljusbeige moccakappa, stora märkesbrillor och smala läderstövlar med höga klackar. Först avfärdade jag henne som någon slags mamma som har lagt in lektimmar- ni vet som i romaner från början av 1900talet, där överklassen lade in en timme eller så om eftermiddagen att umgås med barnen. Men efter en stund fick omvärdera åsikten. Hon inte bara satt i sandlådan, utan engagerade sig i leken på samma sätt som hennes pojke. De byggde viadukter och grävde tunnlar i ett tyst samförstånd.

Det var en bitterljuv känsla, att sitta på bänken och hålla uppsikt över systersönerna och nästan höra till, men ändå vara så långt ifrån. Ena sekunden njöt jag av solen och att höra ungarna leka, i nästa fick jag bita mig hårt i läppen och tvinga tillbaka tårarna som fyller ögonen.

De där stunderna är svåra. Jag vill ju engagera mig i både syrrans barn, och mina vänners barn. Men varje gång jag gör det så hamnar jag i de här situationerna som lyfter locket till avgrunden. Den där bottenlösa sorgen, som tränger sig på, men som jag vägrar släppa fram. Det känns som om jag skulle göra det, skulle det också betyda att det var verkligt: att min dröm om att skaffa barn inte kommer att bli sann. Samtidigt är jag rädd, att så länge jag bara håller allting inne; varje negativt gravtest, varje gång mensen kommer, varje gång jag ställer mig på vågen och konstaterar ännu ett misslyckande – var gång jag trycker undan det så blåser jag upp ballongen lite mer. Och jag är rädd att det kommer att bli en faslig smäll när den till slut brister. 

Någonstans känner jag också att jag inte har rätt att sörja, att vara ledsen. Det har säkert med skuldbeläggandebiten att göra: jag tänker att om jag inte hade låtit mig själv bli så överviktig, så hade vi kanske inte haft några problem med att få barn. Om jag inte vägde så mycket som jag gör, så skulle jag ha mycket mer sexlust och min sambo skulle vara mycket mer attraherad av mig, och då skulle vi ha ännu bättre chanser till att bli gravida. Om jag inte hade väntat så länge på honom, utan tvingat honom att ta ett beslut tidigare om att skaffa barn, så skulle jag inte känna mig lika stressad (och vi vet ju alla att man måste slappna av inte försöka så mycket ta det lite lugnt tack vare körerna av förståsigpåare som finns runt omkring oss) på grund av min ålder. Jag tänker ibland de mörka tankarna, tankar om att jag kanske inte förtjänar ett barn. Jag har gjort en massa dumma saker: jag har ljugit och stulit och bedragit, jag har varit avundsjuk och svartsjuk och haft begär till människor jag inte borde ha begär till. Jag har varit självisk och egocentrisk och tyckt att allting bara handlar om mig mig mig.

Jag vet att jag är en bra människan. Jag vet att jag är generös, omtänksam, snäll och att jag bryr mig om andra. Jag vet att jag har gjort så gott jag har kunnat i de flesta situationerna, och att de flesta gångerna när jag har sårat någon har det inte varit av avsikt. Men det är inte alltid så lätt att komma ihåg det.

Idag är det dock just det jag ska försöka komma ihåg: både att min tid kommer, och att jag är värd det.

Annonser

Vägningsdag

Så var det onsdag, och med det vägningsdag. Jag landade på 99,7 vilket inte är var jag borde ligga, men det är ändå minus från resan. Nu tar jag ett kilo i taget och kämpar för att komma undan 99-gränsen nästa gång: det går osedvanligt trögt! Jag har legat mellan 98,5 och 100,5 i ungefär sex veckor nu och det är väldigt frustrerande. Men kanske är detta gången jag spränger gränsen för att faktiskt fortsätta ned?

En dag i taget, ett hekto åt gången. Jag försöker att peppa mig själv och berömma mig själv både för framgångar men också för de små stegen: igår stod jag emot våfflor fast jag vispade våffelsmet halva eftermiddagen, både på jobbet och senare också hemma, när sambon föreslog att vi skulle laga. Jag älskar våfflor så känns bra! Idag ska jag på ett HR-seminarie på eftermiddagen och där bjuds det på fika, står det. Det kommer att bli en avvägning om det är värt en smörgås eller inte – jag har bara potatissoppa med till lunch, så jag kommer nog vara hungrig vid det laget. Men då blir det mindre att äta ikväll. Bjuds det bara på fikabröd så blir det lättare att avstå.

Snart är det dags att lämna blodprov för att se hur sköldkörtelnivån ligger. Samtidigt väntar jag på mensen: första dagen ska jag ringa och boka tid för spolningen. Nu hoppas jag naturligtvis att den inte kommer alls, precis som varje månad. Men gör den det, kan jag i varje fall se det som ett steg framåt närmare behandling!

Strutsen

När det gäller kroppsliga farhågor, förändringar och smärtor, så är jag en riktig struts. Ner med huvudet i sanden, så finns det inte. Därmed inte sagt att jag inte oroar mig eller föreställer mig det värsta! Konstiga födelsemärken är alltid hudcancer, plötslig återkommande huvudvärk är tumörer. Men går till läkare för att kolla upp symptom, det gör jag inte. Sedan några veckor tillbaka har jag haft smärtor i höger bröst. Det sitter främst på undersidan, från armhålan och in och kommer och går. Det är ömt men jag hittar inga knölar – å andra sidan tycker jag att det är väldigt svårt att bedöma hur det ska kännas. Bröst är ju knöliga av naturen? Jag har tänkt att det kanske är något tillfälligt som går över, men eftersom det inte har gjort det är jag orolig att det kan vara något. Funderar också på om det kan vara en biverkning av levaxinet. Men jag hittar ingenting i vare sig bipacklista eller vid sökningar på nätet. Är det någon som har någon erfarenhet av levaxin och samma erfarenhet? Eller någon klok tanke i allmänhet?

Det är konstigt hur hjärnan fungerar. Istället för det som kanske borde vara min första tanke när katastroftänket går på och jag är övertygad om att jag har bröstcancer, att jag ska dö, är min första tanke ”men hur ska det då gå med att bli gravid?”. Inte kan man bli gravid samtidigt som man ska fajtas med cancer. Och åren trillar bort…

Borde jag dra upp huvudet ur sanden och ringa till vårdcentralen, så jag får en tid där? Eller ska jag vänta tills nästa besök på octaviakliniken och fråga min läkare där?

Tillbaka efter semestern

Vi har haft några fina dagar i Barca. Jag gillade höjdskillnaderna: det vackra läget vid den skummande stranden, bergen bakom. Sol, vackra byggnader, små gränder, god mat och långa promenader. Vi har besökt Picassomuseet, vandrat i Park de Güell, ätit tapas utomhus på små torg och tagit det lugnt på hotellet. I stort sett ingen shopping blev det: jag köpte fotbollströjor till systersönerna och A hittade lite kläder. Hotellet låg i de gotiska kvarteren så nära både strand och centrum. Men det märks att vi båda är trötta efter vintern och allt som har varit. 

Vi kom hem till rejält med snöslask och tolv centimeter blötsnö att skotta, men det försvann snabbt och nu har Stockholm åter en härlig, vårig känsla. Jag har hört att körsbärsträden blommar i Kungsträdgården, något som inte brukar ske förrän i slutet av april eller början av maj. Förhoppningsvis kan jag ta en långlunch och hinna dit under veckan innan bladen fallit.

Att resa är mysigt men jag har varit lite för avslappnad med vad jag har ätit och det syns på vågen. Hela helgen har jag brottats med sötsug och hunger men idag känner jag mig redo för att ta tag i det ordentligt igen. Jag blir olycklig och arg på mig själv, för att jag itne har åstadkommit mer än vad jag har gjort. Jag vet ju att jag måste och det handlar bara om några futtiga kilon – hur svårt kan det vara? Att jag sedan vill gå ner ytterligare trettiofem, är en annan sak. Men de är de här vid den magiska gränsen som har blivit så svåra. Jag vet inte om det är rädslan för att misslyckas som gör att jag inte kan hålla ut. Något är det ju, något i mig som hindrar mig att nå mitt mål. Nu är det inte bara en dag i taget som gäller, utan en timme i taget. Jag måste påminna mig själv varför jag gör det här. Att det inte bara handlar om mig, utan om allt jag vill ha av livet. Jag är skyldig mig själv det.

Efter parterapin

Igår hade vi ytterligare en session med terapeuten. Det är jobbigt innan, det är jobbigt under och det är jobbigt efter. Jag tror absolut att det kommer att hjälpa oss på sikt, men det kräver ju också att vi faktiskt arbetar med det vi pratar om. Att frågorna har varit uppe en gång gör det dock lättare.

(För er som inte har följt med från början, kan jag säga att vi går i terapi för att vi dåliga på att kommunicera med varandra. VI har massor att säga: vi pratar om kultur, politik, arkitektur, kattungar, huset, vardagen, jobbet och allt det som är runt omkring oss. Men vi pratar inte om oss, om vårt förhållandeJag har en ätstörning och A har alkoholproblem – och båda sakerna har blommat ut till fullo under tiden vi har varit tillsammans. Jag vet att grunden till mina problem delvis ligger i min låga självkänsla, men en stor del har också legat i oro och rädsla för vart vårt förhållande ska ta vägen. Vi har inte pratat om framtiden. A har inte kunnat säga om han vill skaffa barn de gånger jag (efter att länge, länge har repat mod) har tagit upp ämnet. Det har gjort mig olycklig vilket har lett till att jag har hetsätit – och sedan har varje kilo som byggts på gjort mig ännu mera olycklig. Med den lilla utvikningen går jag tillbaka till gårdagens session.)

Igår så blev det ganska mycket fokus på mig och vad det är jag vill kunna uttrycka. Jag vet att det finns saker som jag önskar att vi kunde prata om, som äktenskap. A vet att jag vill gifta mig och jag vet att han är ovillig. Men vi pratar inte om det. Andra saker kan vara min oro och min sorg för barnlösheten. Jag skulle vilja bli bekräftad oftare: jag kan tala om oss som gamla men han gör inte det. Jag vet att han älskar mig, att han vill leva sitt liv med mig och att han vill skaffa en familj med mig. Kanske är jag alltför krävande, som inte tycker att det räcker. Om jag hade varit stabilare, eller med bättre självkänsla, så hade det kanske räckt. Jag kunde i varje fall inte få ur mig det som bränner mest under terapin, och jag blev frusterad: både över att jag inte kunde uttrycka vad jag känner och irritation för att han gör det svårare för mig. Jag tror inte att han gör det med flit, det är bara så som han är. Men han öppnar inte upp! Det finns ett avstånd, och jag kan inte komma in under skalet. Jag vet inte vad han drömmer om, eller tänker på, eller önskar att han hade. Vad för slags liv har han sett för sig själv? Hur passar jag in i det? Hur mycket uppoffringar tycker han att han har fått göra? Igår blev jag rätt arg och ledsen under terapin, och jag vet inte om han förstår varför jag blir så.

När jag tar upp de här sakerna med mina vänner säger de: du måste ju prata med honom,

Om jag hör det en gång till, så tror jag att jag brister. Jag vet att jag måste prata med honom. Jag förstår, på ett intellektuellt plan, var problemet ligger och hur jag ska lösa det. Men det är lättare sagt än gjort. Om det vore så enkelt att lösa de sakerna man fruktar mest, skulle vi alla vara smala, rika och lyckliga.

I alla fall (idag var det svårt att avgränsa tråden…). Terapeuten sade en sak som jag funderar mycket över idag. Hon sade att A inte har ett lika rikt känsloliv som jag har. Hon sade det inte elakt eller gjorde någon värdering i det, hon sade bara att hennes uppfattning var att alla människor har olika volym på sina känsloliv. Jag har mitt väldigt uppskruvat och det har inte han. Det var en stor tankeställare som jag fortsatt att fundera över idag. Förra gången vi var hos henne pratade hon om att umgås med människor av kärlek, inte för att man får något direkt i utbyte av dem (som intellektuell tillfredställelse t ex). Jag upplever detta när jag umgås med min familj: han gör det inte när umgås med sin. Så enkelt och samtidigt så stort.

Nu har vi två gånger kvar, och inför nästa gång så ska vi öva och reflektera över de sakerna vi pratade om idag. När jag gick ut från terpain ville jag bara vara ensam med all sorg och frustration. Idag vet jag inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag känner i det hela. Men nästa vecka åker vi till Barcelona- måndag till torsdag ska vi vandra på Spaniens gator, äta tapas och njuta av solen. Vi kommer att få tid att vara med varandra utan vardagsstress och kanske kommer ytterligare någon bit att lossna. 

Ovillig kropp

Den här viktnedgången har blviit ett segt krig med kroppen. Ett kilo ner, ett kilo upp, två kilo ner och ett och ett halvt upp. Jag ligger fortfarande bara något kilo från BMI 35-gränsen som är gränsen för IVF i Stockholm. Nu har jag en månad på mig tills jag ska tillbaka till kliniken och mäta värden och göra spolningen, och min plan är att tappa ett kilo i veckan under denna period. Men kroppen är motsträvig och hjärnan är inställd på socker och fett. Varje dag är en kamp.

Jag har varit väldigt trött i kroppen sedan jag började med Levaxinet. Hur jag än vänder och vrider på bipacksedeln ska det göra mig piggare, och biverkningarna ska vara tvärtom mot vad jag upplever. Kanske har jag ätit det alltför kort tid för att börja uppvisa någon effekt? Eller så har det ingenting med det att göra, och tröttheten är en kombination av att pollensäsongen drar igång, tillsammans med alltför mycket i huvudet och en förkylning. Mina ben är som tunga trädstammar. Jag tvingar dem att promenera ändå, men herregud, så det tar emot! På mornarna får jag sjunga en liten kampsång för dem för att få dem att skynda sig upp ur tunnelbanan och uppför trapporna så jag ska hinna med bussen (nej, alla som tror att jag stämmer upp ljudligt med en klar morgonstämma: jag sjunger tyst i huvudet om mina fina ben som bär mig och hur bra de är). Att gå till gymmet är inte att tänka på – bara tanken på att behöva ta mig dit får dem att klistra sig fast vid skrivbordet. 

Idag kommer jag att vara själv hemma på kvällen och jag försöker att övertyga mig själv om att jag ska äta något nyttigt, och inte köpa alla de där sakerna som jag helst av allt vill äta. Vem som kommer att vinna är inte klart – vi får se imorgon.

Provsvar

I torsdags var det så dags för återbesök på Octaviakliniken för att gå igenom resultaten av spermaprov, blodprov och ultraljudsundersökning. De goda nyheterna först: Spermaprovet var mycket bra, det var både hög andel spermier (140 miljoner)  och bra fart på dem (75%). Äggen såg också bra ut: hon sade att värdena var bra och att jag hade gott om äggreserver. Jag frågade också henne om det här med polycystiska äggstockar och hon sade att för min del, var det något positivt som gjorde att jag skulle vara fertil länge och ha gott om ägg. Så det var ju bra! 

Jag hade de rödahundantirkroppar som jag skulle ha så där var det heller inget problem. Däremot så var sköldkörtelhormonet inte på en så bra nivå. Det ska behandlas med hormontabletter (jag har fått Levaxin, 50 mg) och sedan ska vi kolla nivån igen om tre till fyra veckor.

I min enfald (här lär man sig något varje gång…) trodde jag att utredningen nu var klar – men det är den inte. Först ska då vi få ordning på sköldkörteln, och sedan väntar en äggledarundersökning, där hon ska titta på livmoderns form och sedan spola äggledarna för att se att det inte är något hinder i vägen. Det lät inte roligt när hon beskrev det. Jag antar att de flesta av er har gjort en sådan undersökning: är det någon som har något lugnande att säga om den?

Jag var helt slut efter besöket och har varit det hela helgen. Någonstans börjar det gå upp för mig, att det här faktiskt händer. Att vi är ofrivilligt barnlösa. Att det kanske inte kommer att fungera för oss, att få ett eget barn. Varje gång jag tänker på det så känner jag paniken och oron och sorgen bubbla upp – och sedan trycker jag hårdhänt tillbaka dem. Det är för tidigt för att oroa sig. För tidigt för att sörja.

Fem dagar över tiden…

… var jag imorse. Min mens har varit exakt på dagen de senaste sex månaderna så nu hade faktiskt hoppet börjat snitsla sig in, trots ett negativt test i fredags. Jag tänkte att jag kanske varit lite tidig med att testa, att testet kanske visade fel… Och kände jag mig inte lite annorlunda? Var det inte något konstigt i kroppen?

Nej då. Det var inget konstigt i kroppen alls, inget litet ägg klamrade sig fast. Där var mensen, fem dagar sen och inte alls välkommen. Hoppet sjunker undan och låter bitterheten och sorgen ta plats.

Inte denna månad heller.

Funderar inför provsvar

På torsdag är det så dags för att återbesöka Octaviakliniken och få resultaten av proverna. Ju mer jag läser och sätter mig in i alternativen, desto fler frågor uppstår och jag känner mig förvirrad och orolig. Jag vet inte vad jag väntar mig av besöket: kommer vi att ha en plan, när vi går därifrån? Eller kommer det att resultera i en eventuell remiss till ett annat ställe (beoende på min vikt)? Eller kompletterande porvtagningar? Jag försöker att ta en bit i taget: den första biten är att se vad läkaren säger, och så får vi gå därifrån. Vi är ju knappast det första paret hon träffat.

Helgen har varit bra, även ur matmässig synpunkt, och även om det inte är rimligt att jag landar under 35-gränsen på torsdag så är den absolut inte långt borta. Vikten har hoppat ett kilo hit och ett kilo dit under helgen, men jag väntar in onsdag innan jag säger något mer definitivt. Det som känns bra är att jag lyckats fånga upp mig själv efter en mindre lyckad vecka, att det inte har raserat allt. Kanske har skaffabarnbiten gjort sitt där: eftersom det gör mig ledsen och orolig att det inte fungerar så är det en riskfaktor för hetsätningen, men det ger mig också lite perspektiv, och en anledning som är mer än bara utseende, mer än bara jag.

Något värt att kämpa för.