Vägningsdag

Den sista veckans ansträngningar har lönat sig, idag var jag åter nere på 98,9. Nu känner jag mig peppad att fortsätta kämpa! Som sagt jobbar jag hårt med att inte låta min hjärna skena iväg och sätta upp för många och för hårda mål, utan enbart en vecka i taget. Mitt mål till nästa vecka är att hålla mig inom mina poäng, röra på mig till vardags och dricka mycket vatten. Inte krångligare än så!

Med dagens vikt har jag också nått femprocentsmålet – en minskning av fem procent sedan jag gjorde min nystart. Jag ska fira med att köpa en kajalpenna, som jag har gått och suktat efter (den i träningsväskan är slut). Inköp sker till helgen. Nästa mål ligger på 98,4, då jag är nere på BMI 34,9. Jag hoppas ta det och 98,1 (sex kilo) till nästa vecka. Men som sagt – inte skena iväg nu. 

Glad att det ger resultat när jag anstränger mig!

Annonser

Ikväll får rädslan vila

Imorse var det dags för sista parterapin. Vi har nu gått de gånger vi har rätt till och känner oss båda ganksa nöjda för tillfället. När jag nu tittar på det i backspegeln kan jag verkligen se hur mycket det har hjälpt. Vi har båda börjat öppna upp mer, vi har fått ta del av varandras tankar, känslor och hemligheter, och jag känner att vi båda går därifrån med nycklar för hur vi ska fortsätta att arbeta med vår relation. Det har inte varit lätt alla gånger men det har verkligen varit värt det!  

I mångt och mycket bär vi på samma rädslor och samma föreställningar: tankar om att inte våga eller vilja ställa krav för att man inte är värd det och att inte vilja visa sig sårbar. Idag fick jag för första gången i terapin se honom helt naken och i direkt kontakt med sina känslor – han är annars bra på att prata men inte så bra på att vara i känslan. Han har hanterat det med sprit och jag i min tur med mat. Vi har mycket att fortsätta kämpa med på varsitt håll, men det känns nu mer som att vi gör det tillsammans. Och när hela IVF-karusellen drar igång så kommer vi i varje fall ha lagt en grund för bra kommunikation, vilket jag tror är absolut nödvändigt – vare sig det blir ett barn eller inte.

Ikväll ska jag se när elden brinner – hur den bränner upp vintern och de här jobbiga sex månaderna som har varit. Den ilska, besvikelse, vanmakt, frustration och sorg jag har känt får i elden falna och bli till glöd och aska och, och i den där askan lägger jag all kärlek och hopp och en orubblig tro på att vi också kommer att bli en familj. Ur allt det där vi kämpat mer får den i askan springa och blomma.

Kanske känslan bara stannar tills jag vaknar imorgon, men i kväll får sorgen, rädslan och oroan vila. 

Mera viktprat och HR mässa

Jag kämpar vidare, dag för dag, med viktmålet. A har äntligen hjläpt mig uppdatera nätverket till vågen så nu skickar den åter datan till en liten app, kul då jag kan följa hur det ser ut. Noterade att jag för exakt ett år sedan låg på samma vikt, minus två kilo. Kändes först lite deppigt när jag tänkte på att jag inte har lyckats gå ner någonting alls på ett år. Men sedan tänkte jag igen – jag har inte gått upp heller! Under fem år gick jag stadigt upp omkring tio kilo om året. Och denna vikt ändå är femton kilo mindre än det var året innan igen, så en litne seger är det i varje fall! Nu vill jag göra mitt yttersta för att nå ner till det som jag har fäst mina ögon på: 95 kilo. Det ger mig 3,4 kilo till gränsen och det är vad som känns som absolut nödvändigt i det här första steget. Sedan är som sagt mitt nästa mål att lägga ytterligare fem kilo mellan mig och gränsen, och sedan fortsätter mina delmål ner till 65 kilo. Men de sista 20 tänker jag att jag tar efter graviditeten! Jag ska bara lyckas bli gravid först…

Förmiddagen idag spenderades på en miniHRmässa, som Tuff ledarskap anordnade. Det talades bland annat om hur man skiftar ett energidränerande klimat till ett energigivande, hur man stöttar medarbetare att hitta motivation trots svårigheter och kommunikationsnycklar för att få omorganisationer att fungera bra. Mässan var gratis, varav en del tid ägnades åt reklam åt det egna kursutbudet, men jag tyckte att det var en bra och givande förmiddag. Jag fick öva på mina mingelskills också, vilket är en stor utmaning för mig – jag tillhör den introverta typen som helst vill gömma sig när det är dags att träffa människor jag inte känner. Men jag tog till och med egna initiativ till att hälsa på och småprata med människor jag inte känner – väldigt nöjd med mig själv.

 

Oförklarligt trött

Idag är en sådan där dag, där jag bara gäspar och gäspar och har svårt att hitta någon som helst energi. Jag får hela tiden tänka på hur jag står så att jag inte lutar över hela skrivbordet. Jag tycker att jag det här året inte har gjort något annat än varit trött. Levaxinet har inte hjälpt det minsta mot det, snarare känner jag mig ännu mer urlakad. Men det kan naturligtvis vara allt som hänt (och inte hänt) det senaste halvåret. Den här ständiga väntan på att bli gravid och besvikelsen varje månad när det inte händer, oron inför sambos alkoholmissbruk, parterapin (som visserligen är bra men herregud, så mycket energi det tar!), syrrans problem med sin familj och mamma som varit sjuk, och så det vanliga drevet med jobb och radhuset. Kanske är det inte konstigt att jag är trött? Men att veta varför hjälper mig egentligen inte att återfå någon energi.  Jag vill helst lägga mig och sova i ett svalt rum, bara sova och sova tills kroppen och hjärnan är utbilad, stark och pigg.

Bärbuskar och matfokus

Jag har haft en fullspäckad men bra helg. Vi har hunnit äta mysig (och nyttig) lunch nere vid vattnet i Sjöstaden, promenerat lite, jag har suttit ute i solen och läst pennytidningar, vi har köpt bärbuskar och planterat i trädgården och också planterat om några av växterna inomhus som skjutit i höjden. Det enda jag inte hann med som jag verkligen hade velat, var att bara ligga och sola lite. Förutom min lilla stund med hästtidningarna så känns det som att jag har varit på språng hela helgen. Syrrans födelsedagsfest blev trevlig, och fast jag inte drack någon alkohol var jag väldigt trött dagen efter. Jag är verkligen ingen nattuggla… 

Det har som ni förstår varit mycket fokus på maten. Jag har tänkt och planerat och motiverat mig själv. Hittills har det gått bra! Jga är väldigt nöjd med mig själv som har klarat av att stå emot. Och genast svarar kroppen på att må bättre: magen är mindre krånglig, jag känner mig nöjd med mig själv och blir därför gladare och jag känner mig lugnare .Sömnen blir bättre – inte konstigt när jag slipper de där panikuppvaknandena i mitten av natten då det dåliga samvetet tar stryptag och paniken ligger nära när jag tänker på allt jag har ätit. Det känns fint och vågen har belönat mig med lite minus. Men jag försöker att inte smygväga mig utan ska hålla mig till onsdagar – min vägningsdag. 

För att klara av att hålla mig motiverad har jag förutom min delmålslista som jag tidigare har skrivit om (med belöningar och reflektioner på många men viktiga hållpunkter) ökat på mängden mat till frukost. Jag märkte i blekinge att jag var nöjdare med maten där än hemma, och när jag tittade på det var den stora skillnaden att jag åt lite mer till frukost. Det är inga mängder vi talar om – jag har lagt till en liten valnötsbrödbulle till min vanliga 2 dl fil och 1/2 dl musli. Nu gäller det bara att hålla fokus och inte tappa det. Jag har en första ”fas” som är ner till 35-gränsen, som känns som den mest stressande. Sedan tänker jag att jag naturligtvis vill gå ner så mycket som möjligt, men jag vill i varje fall lägga fem kilo mellan mig och gränsen innan det är dags för IVF. Men nu ska jag inte rusa iväg – en dag i taget gäller, och en vecka i taget vad det gäller att sätta upp viktmål. Jag ska se över belöningslistan så att det jag verkligen mest vill ha och behöver ligger först på listan – det i kombination med att konstant tänka på det stora, viktiga målet ska hjälpa mig när det känns tufft. 

Gardell och löning

Det är fredag och det är sol ute. Jag har haft en produktiv morgon på jobbet som resulterat i att jag nu tycker att det är lagom att gå hem – och klockan är bara tio! Igår var jag med lillasyster och en barndomskompis och hennes sambo på Jonas Gardells Mitt enda liv, bra föreställning! Som tonåring älskade jag Gardells böcker: Passionsspelet, Fru Björks öden och äventyr, En komikers uppväxt och kanske allra mest Vill gå hem. Jag och barndomsvänne såg hans shower otaliga gånger, men i samband på att Gardell gick in på den mer religiösa vägen tyckte jag att han blev alltför pretantiös och överlägsen. Det var med blandande känslor jag satt på första raden (!), knappt en skollinjal från min tonårsidol. Showen var bra, han var rolig och det var förvånansvärt mycket nytt material. Vi gick därifrån nöjda, glada och med varma hjärtan.

Idag är det inte bara fredag utan också löningsdag. Jag har bestämt mig för en månad där jag håller i pengarna, och bara köper det som jag faktiskt måste. Jag tycker att det försvinner alltför många tusenlappar på ingenting och det är pengar jag borde spara till sen- en buffert måste byggas upp så jag har lite att ta av till till exempel föräldraledigheten. Jag har nu laddat ner en app som ska hålla koll på mina transaktioner, så jag kan göra en ordentligt utvärdering i slutet av månaden och se vart pengarna gick och om det var rimliga kostnader. Är det någon av er som har en sådan app som ni kan rekommendera? Den jag har nu är Tink. 

Hoppas att ni får en härlig helg, själv ska jag njuta av solen och köpa krusbärsbuskar: ett riktigt äventyr för oss!

Utredningen klar

Så var utredningen klar!

Lite av ett antiklimax var besöket. Vi är oförklarligt barnlösa, vilket vi redan visste, men nu finns det ett namn för det. Jag hade lyckats stressa upp mig själv med allt otäckt som hon kunde tänkas säga (vad jag nu fått det ifrån…) och mest nervös var jag för vägningen, eftersom jag visste att det skulle visa att jag låg ca fyra kilo över gränsen. Men ingen vägning behövde göras, hon poängterade bara igen att jag ska fortsätta jobba med vikten och vad BMI-kravet var. Sedan förklarade om mest hur en provrörsbefruktning går till. inte så många nyheter – det mesta har jag snappat upp i bloggarna. Hur tacksam är jag inte över att människor som du delar med sig av sitt privatliv och sitt kunnande! Inte bara känslorna kring: för mig har det naturligtvis varit ovärderligt att veta att det finns andra som hoppas, längtar och förtvivlar, som liksom jag tycker att det är smärtsamt att träffa sina gravida vänner och som inte helhjärtat kan glädjas med dem. Det är så skönt att veta att jag inte är ensam! Men det har också hjälpt väldigt mycket att få alla detaljer till hur det går till, för att få en tydlig bild av vad som väntar. A såg rätt omskakad ut efter all information. 

Vi får inte välja (vilket jag trodde) vart remissen ska skickas, utan det blir till Huddinge sjukhus. Jag är född där och det är vårt närmsta sjukhus, så det är säkert inget dåligt val det heller. Jag tänker, att det är inte så mycket att tjafsa om. Jag måste tänka att de kan sin sak och att vi kommer att bli väl bemötta där.

Läkaren berättade också om valmöjligheter som vi har fram till dess att vi blir kallade, Pergotime. Men eftersom min ägglossning är normal, rekommenderade hon oss att vänta till efter semesterperioden och om det var tid kvar innan IVF, isåfall prova. Så vi tog det beslutet. Hon sade också att eftersom min TSH-nivå nu ligger rätt kan det hjälpa till, och tyckte att det var värt ett försök.

Innan vi gick fick vi lämna blodprov, en sista koll så att vi inte har syfilis, HIV och vad det nu var. Nu är det alltså bara att vänta. Läkaren sade, att det kunde bli så att HS vill att jag åker in och väger mig hos Octaviakliniken innan de börjar, för att säkerställa att jag uppfyller kraven, men det får jag ta då. 

Nu ligger allt mitt fokus på vikten (och såklart på ägglossningsveckorna!). Jag ska skriva om mina mål coh vissioner så att jag får en tydlig, klar bild av vad som jag ger upp om jag inte kan stå emot suget, och vad som väntar om jag kan. Självkalrt vet jag, att viktnedgång inte är någon garanti för att få barn. Men det är en garanti för att inte få sätta igång med IVF, om jag inte klarar det. På så sätt kommer jag nu för mig de närmaste månaderna att sätta likhetstecken mellan graviditet och viktnedgång. Allting annat som kommer med när jag äter nyttigt: bättre sömn, gladare, mer sexlust, mindre magbesvär och så vidare – de blir bara bonus.

 

Onsdagsvardag

Jag har haft en bra påsk nere hos mor och far, men längtade mycket efter A. Nu är det härligt att vara hemma och tillsammans igen! Imorgon ska vi till Octaviakliniken för det avslutande samtalet, då vi ska bestämma hur vi ska gå vidare. Jag är lite osäker på hur jag ska förbereda mig. Borde jag redan nu veta vart vi vill att hon ska skicka remissen? Kan hon ens skicka den utan att jag är nere på rätt vikt? Jag försöker att inte oroa mig utan tänker att jag får ta det som det kommer, en sak i taget.

En tankeställare har jag fått mig. Under tiden i blekinge hade jag inga hetsätningstendenser, överåt inte, åt bara vid måltiderna, åt lagom mycket och åt bra mat. Kände mig lugn och säker på att jag skulle klara påsken utan viktuppgång, och att jag verkligen skulle kunna få en skjuts och bli av med de där envisa kilona som jag har kämpat med hela våren och som bara inte vill lämna kroppen. Men så fort jag steg innanför dörren till vårt hus så satte rastlösheten in, och utan att jag riktigt visste hur det hade gått till så hade jag både ätit ur påskägget som A hade lämnat till mig och en näve kakor. Jag fann mig själv gå runt, runt i köket, rastlös utan att veta varför, utan att kunna slappna av. 

Varför blir det så här?

Min logiska sida listar genast tänkbara orsaker. 1. Tillfälle. I blekinge var jag nästan hela tiden omgiven av människor, här var jag ensam. 2. Hungrig. Jag hade ätit lite till frukost och ingen direkt lunch. 3. Stressad över en arbetsuppgift som jag hade skjutit upp fast den verkligen hade behövt göras klart innan jag gick på ledighet. 4. Deppad över att vågen inte visade någon nedgång utan ett par hekto plus över påsk.

Jag tror att jag kan räkna upp en massa fler anledningar, men den stora frågan är egentligen: hur ska jag hitta styrkan att stå emot? Och på det har jag ingen lösning än.

 

Redo för påsk!

I eftermiddag sätter jag mig på flyget från Bromma och åker de 55 minutrarna ner till mamma och pappa. Det är två sjuka föräldrar jag kommer ner till – mamma har brottats med illamående i ett par månaders tid och nu en dunderförkylning och bihåleinflemmation på det, samt en hosta som låter som hon hostar lungorna ur sig. Pappa verkar ha klarat sig med bara förkylningen. Hur som helst ska det bli mysigt att vara nere hos dem ett slag, och ha lite ledighet. Jag hoppas att de kommer att orka med oss bara. Jag ska sola och bada och gå med på golfbanan (med smärtorna i armen blir det inget spelande, tyvärr) och promenera och leka med barnen och sparka lite boll. En tur till stallet för att klappa katter och hästar blir det också. Och så ska vi göra de vanliga påsksakerna: gömma ägg, äta påskmiddag, gå till kyrkan. Kanske får jag också klä ut barnen till påskkärringar och ta en tur i byn, vi får se!

Passar på att önska er alla en riktigt glad påsk, och håller tummarna för er som kämpar!

Sköljning av äggledare

Idag var det så dags för sköljningen av äggledarna, som jag har oroat mig för. Jag var rätt nervös när jag kom dit, men gjorde mitt bästa för att andas lugnt och slappna av. 

Jag får väl hålla med om att de tinte direkt var smärtsamt, men det var verkligen ingenting jag skulle vilja göra om. Läkaren hade svårt att få in katetern och de fick försöka flera gånger, med olika instrument för att öppna upp. Den som har designat de här jättelika grilltängerna i rostfritt stål måste ju ändå vara män… INTE bekvämt. Att sedan få ut tången för att byta ut den mot VULstången var inte heller så lätt – här någonstans bestämde sig min kropp för att det gjorde ont, och det bästa svaret på smärta var att spänna alla muskler som existerade i närheten och helt enkelt knipa fast den. Det blir nästan skrattretande: huvudet säger åt kroppen att slappna av, kroppen skakar vilt på huvudet och tar i för kung coh fosterland. Till slut lyckades jag andas mig ur det så att vi kunde fortsätta. 

Till slut satt allting på plats och den lilla ballongen blåstes upp, och de spolade vätska och luft och tittade på ultraljudet. Båda sidorna såg bra ut och hade passage – inga fel på vare sig äggledare eller livmoder! Svettigt och ganska blodigt blev det (hon sade att det kunde fortsätta blöda lite ett dygn eller två) men nu är det i varje fall klart och jag ska tillåta mig själv att slappna av en liten stund. Efter påsk har vi en återbesökstid och då ska det beslutas om hur vi går vidare.

Jag tog mod till mig förra veckan och berättade om utredningen för chefen, och hon gav mig tillstånd att jobba hemifrån idag (jag visste inte i vilket skicka jag skulle var i efter). Nu ska jag sätta mig i solen på baksidan av huset och ta det lite lugnt en stund, jag är helt slut efter den psykiska upplevelsen. Tänk att sådana små saker kan göra mig helt utpumpad!