Trädgårdshäng och förtroenden

Igår var det grillning och trädgårdshäng hemma hos några vänner. De bor på cykelavstånd så vi vinglade dit, efter att vi fått hjälp att såga upp As cykel – han hade låst den och kunde inte hitta nyckeln. Vi har letat som idioter i en vecka, men huset är stort och nyckeln är så liten… Nu är låset bortsågat så problemet är ur världen. Det var trevligt hemma hos vännerna, men samtidigt blir det så konstigt. De är från början vänner till min lillasyster och jag har egentligen ingen direkt privat relation till dem. Kvinnan där är nu gravid i sjätte månaden och jag orkar inte riktigt engagera mig i hur jobbigt hon tycker att det är att alla ska kommentera hennes kropp och ta på hennes mage. Jag vet att detta är ett vanligt problem men där jag är nu, och så många andra, känns det som ett futtigt pris att betala för den där efterlängtade graviditeten… 

Jag har inte berättat för vännerna om vår situation, men jag tror att min lillasyrra har berättat för dem. Jag älskar min lillasyster men hon har ingen vidare känsla för förtroenden. Hon verkar inte tycka att hon sviker förtroendet – hon kanske inte ens ser det som en hemlighet. För mig är det självklart att inte berätta saker vidare som jag har uppfatta är känsliga eller sådant som jag inte skulle vilja att andra berättade vidare om mig. I varje fall tror jag att vännerna vid det här laget skulle fråga varför jag inte drack alkohol eller om det itne rä dags för oss att skaffa barn snart, om det nu inte var så att de redan visste. Förra gången när jag träffade dem tog de också helt spontant upp en adoptionshistoria. Det som blir lite knäppt i det hela är att jag gärna skulle berätta för de här personerna – om de bar frågade eller visade något intresse för mig och vad som händer i mitt liv – men de är ganska självcentrerade och tankarna räcker inte långt utanför dem själva.

Annonser

Inspiration

Efter författarsamtalet igår så känner jag mig full av inspiration till att skriva något; något spännande, magiskt, kittlande, en sådan där värld som man bara slukas av och där tiden stannar när man läser, och man blir svindlande lycklig och desperat förtvivlad i samklang med karaktärerna. En värld där inget är på låtsas och inget är på riktigt, där de onda är onda coch de goda är goda. Kanske kan jag plocka med mig denna känsla in i ett nytt äventyr? Jag hoppas det!

Jag vill inte ens kommentera vägningen, säger bara att jag har mig själv att skylla och just nu ser det inte ljust ut. Motivationen är nere på noll och jag har ont i kroppen: nacken, ryggen, benen, lederna, fötterna, vristerna, huvudet och armbågen. Ont i handlederna och ont i hjärtat. Jag hoppas att lite ledig tid kommer att bota det hela så att jag nästa vecka kan återuppstå, skinande och ny. Med frisk luft i lungorna, mycket nog att bära mig över alla bekymmer, all ängslan, all oro och sorg.

Upp och iväg!

Neil Gaiman

Idag ska jag och A lyssna på Neil Gaiman på Kulturhuset. Det är en av hans stora favoriter. Jag har läst ett par av hans böcker och håller just nu på med den senaste, Oceanen vid världens slut. Började läsa den igår kväll och har snart läst ut hela – hans böcker är tacksamma för sträckläsning. Innan detta författarbesök ska jag träffa en gammal skrivarkollega och gå igenom hennes C-uppsats: jag har lovat att lämna feedback. Läsningen tog betydligt längre tid än vad jag hade tänkt och jag ska försöka klämma in lite sammanfattningstid under dagen, annars kommer vi nog inte hinna igenom den på de två timmar vi har. Hon har valt ett intressant ämne, media och ortorexi, så det har varit roligt att läsa den. Men att läsa vetenskaplig text är ansträngande! Jag slungas tillbaka till min egen c-uppsats som jag skrev för två år sedan – ganska precis tio år efter att jag hade hoppat av c-kursen. Det är en av de bsäta sakerna jag har gjort: att göra klart min högskoleexamen. Inte så mycket för jobbets skull, utan för min egen. Under alla åren så låg den där och skavde och gnagde. Känns skönt att det blev slutfört!

Annars väntar en lång arbetsdag med ett högt tempo. Ute blåser hårda vindar och jag fick ta på mig jackan när jag gick hemifrån imorse, kändes lite overkligt efter den senaste veckans strålande väder.

 

Tillbaka igen

Nackont, illamående, ryggont och helt orkelöst. Det är som att jag har fått en mängd graviditetssymptom utan någon graviditet… Nu är jag dock på fötterna igen och de tre dagarna i sängen förra veckan gjorde mig gott. Jag fixade och donade lite hemma men tog det mest lugnt, och det behövdes. Igår blev det första doppet för i år, det var härligt uppfriskande. Jag älskar att simm. Jag tror inte att det finns någon annanstans där jag känner mig så trygg, stark och smidig. Även när vattnet är lite kallt, som igår, så genomforas jag av total lycka. Jag blir inte riktigt lika euforisk av bassängbad – men nästan. 

Nu är det vardag och full fart igen. Känner att kroppen inte riktigt vill så jag försöker att ta det lite lugnt. Kan glädja mig åt att det är en hyfsat kort vecka – jag jobbar på fredag men det blir en härlig ledig torsdag i varje fall! Maten har gått sådär och jag förväntar mig ett plus denna vecka. Surt men jag vet i varje fall att jag har mig själv att skylla…

Är nu inne i den jobbigaste delen av väntanfasen; tiden mellan ägglossning och mens. Ska det ha lyckats denna gång, eller kommer det vara ytterligare en månad med besvikelser? Om ett par veckor vet jag säkert, men ni vet hur det är: jag vill veta NU! 

Och på vågfronten inget nytt

Näpp hörni, resultaten verkar lysa med sin frånvaro denna vecka. Det kan svänga åt vilket håll som helst imorgon – upp eller ned – men idag ligger jag på samma vikt som för en vecka sedan, så det är väl det som är min ”riktiga” vikt. Jag fortsätter att tänka att nästa vecka, DÅ kommer det att hända. Det är väl något slags försvar, för att jag ska orka köra på.

Kroppen mår inte riktigt bra – nacken och ryggen är inte speciellt mycket bättre, magen är besvärlig, tröttheten ger inte med sig och jag sover dåligt – vaknar om nätterna med musik i mitt huvud som jag inte kan stänga av. Jag tänker att det är fysiska reaktioner på den själsliga tröttheten. Jag har svårt att hålla ett bra tempo på jobbet och eftermiddagarna är långa och jag längtar bara hem. Men jag ska tillbaka till naprapaten idag, och i eftermiddag ska jag botanisera på ett apotek och se om jag hittar något som kan hjälpa magen. Imorgon kommer det fina vädret tillbaka – det finns mycket att se fram emot!

Sommarhelg

Det har varit en riktig sommarhelg: grillat, suttit ute och ätit både frukost, lunch och middag, klippt gräsmatta och rensat ogräs, solat, hämtat ut cyklarna ur garaget och tittat på soldyrkande stadsbor i Humlan. Igår hade jag min efterlängtade långsamma dag, som mestadels bestod av gräsmatta och gamla hästtidningar. Lättillgängligt och underbart enkelt! Sambon låg säkert i skuggan i hammocken och läste sin bok, och det var bara lugnt och underbart. På eftermiddagen kom ett par vänner över som fick barn för en vecka sedan. Hon föddes en månad för tidigt och var underbart liten och söt. Och så avslappnade de var för att vara förstagångsföräldrar! jag fick hålla underverket större delen av tiden och hon sov och sov. Det var klart att vi talade mycket om deras upplevelse och det nya livet som förälder, men de var fortfarande intresserade av vad som hände i våra liv. De frågade hur det gick med vår process och för en gång skull var det inte jobbigt att tala om det. Vi kämpar på så gott vi kan.

Den här veckan är ägglossningsvecka och idag började jag med stickorna för att se hurvida min kalender räknar rätt eller inte. På ett sätt tycker jag att den här veckan är det jobbigaste av allt. Om vi inte har tillräckligt mycket sex så nojar jag om det, om vi har för mycket sex så är jag orolig för att spermierna ska bli för utspädda… Det här med lust och spontanitet, de är till för de andra veckorna. Den här veckan känns det bara som måsten och arbete. 

Brev från Karolinska

När jag kom hem i fredags efter jobbet så väntade ett brev från Karolinska. Jag lade det åt sidan och gjorde alla de där sakerna jag hade förutsatt mig att göra först: diska, plocka undan och sopa trappan (hur kan en inomhustrappa bli så skitig hela tiden? Vi har en vit trätrappa  och den suger bokstavligen till sig all smuts). Sedan satte jag mig i soffan och öppnade långsamt kuvertet…

Det var kort och koncist: Vi har mottagit din remiss. Nu ska vi börja handlägga den. Handläggningstid cirka två veckor.

Lite snopet.

Jag hade väntat mig det där brevet som säger att nu står ni i kö, så här gör ni om ni vill åberopa vårdgarantin, alternativt vi kan inte sätta dig i kö förrän du har kommit ner i rätt vikt. Men nu vet vi i varje fall att remissen har kommit fram och att de väldiga maskinhjulen har börjat snurra. Snurra på ni bara, snurra så fort ni bara kan!

Upphängd och knådad

Mitt livs första besök hos en naprapat idag. Hon lyssnade, tittade, kände, klämde, knådade, tryckte och hängde upp huvud och överkropp för att fixa rörligheten. Inbillar mig att det känns lite bättre i nacke och axlar och skuldra, men det gör fortfarande ont. Inatt fick jag i varje fall sova lite – en halvtimme i duschen igår gjorde visst susen. Jag bombarderade området med varmt vatten och mycket vila. Har goda förhoppningar att vara återställd tills nästa vecka, men bokade in ett återbesök för att vara på säkra sidan. Jag har slarvat alldeles för mycket när jag har haft ont, nu är det dags att börja ta hand om kroppen. 

Lite övningar fick jag också med mig – hållning, skuldra och vardagstips. 

Inte en lyckad matdag igår – ser det som bakslag och inte återfall. Längtar nu kopiöst efter helg med sol, vila och oceaner av tid med mannen. Hoppas att ni får en trevlig helg!

Vägningsresultat

Precis som förra veckan har vågen varit snäll under helgen. Men idag händer det något – den visar plötsligt ett kilo plus från helgen (men 9 hekto minus sedan förra veckan, ny vikt: 97,4). Jag har inte ätit mer och jag har inte ätit något jag inte ska. Det enda som har hänt är att jag i måndags och tisdags promenerade raskt i dryga timmen. Mycket irriterande är det, även om jag tänker att det antagligen är tillfälligt: jag vill så gärna se ett bra resultat och jag tycker att kroppen kunde vara snäll och ge mig det på vägdagen. 

När jag fick Levaxinet utskrivet, sade läkaren att det borde hjälpa med viktnedgången. Det har det inte gjort. Jag får kämpa precis lika hårt som vanligt. Att jag får se minus på vågen beror på att jag har skött mig och inte på hormoner. Men kanske kan det hjälpa långsiktigt – vi får väl se.

Idag får jag inkassera ytterligare en belöning. Målet som uppnåtts är sex kilos nedgång sedan i januari, vilket ger mig 18,6 kilo totalt. Det har inte gått så fort som jag har tänkt mig, men det har i varje fall hänt någonting. Jag har 95 i sikte. Kom igen nu kroppen, var snäll!