Inte dags än

Jag vaknar till det sorgliga beskedet att Malik Bendjelloul är död. Jag kan inte relatera till honom som till person, bara till hans verk och som offentlig person. Från barnåldern med Ebba och Didrik till Searching for Sugar man. Men jag kan relatera till hans ålder – vi  är i stort sett jämnåriga. Hur skulle det vara att avsluta mitt liv nu?

Så mycket tid har gått åt över att fundera kring, oroas över och planera hur jag vill leva mitt liv. Jag har väntat och väntat och väntat. Jag väntade på att A skulle bli redo: först att vilja vara tillsammans, sedan att vilja flytta ihop, sedan att skaffa barn. Nu väntar jag på att bli gravid, på att kroppen äntligen ska ge mig lite lön för mödan. Jag väntar på att bli smal och jag väntar på att bli lycklig. Jag väntar på nästa gång jag får träffa mina föräldrar varje gång vi skiljs åt och jag väntar varje vardag på helgen. Inte mycket tid i mitt liv går till att leva just nu, att ta tillvara på dagen. Om det här hade varit en film, så hade jag nog blivit gravid i samma ögonblick som jag började uppskatta de små sakerna; hur ljuset ligger över husen när jag går till jobbet. Sveavägen innan biltrafiken kommit igång med grönskande träd. Att ligga utsträckt i sängen, tätt intill A, i vetskapen om att jag får ligga där en hel natt. När jag, kort sagt, börjar vara i det som är.

Men det är ingen film, och jag kan inte stänga av hjärnan från att önska och drömma och fantisera och längta. Det betyder inte att jag inte är tacksam: ja, jag tar livet för givet, men det betyder inte att jag inte är tacksam för att jag får vara med. Tanken är svindlande när jag föreställer mig motsatsen. Och mitt hjärta blöder för alla de som lämnar livet alldeles för tidigt, innan de är klara. För alla stordåd de inte hann genomföra. Om det så var en lång karriär som filmregissör, eller det där barnet som aldrig hann födas.

Helgen och mattankar

Det har varit en bra helg. Den kändes ovanligt lång, samtidigt som den gick förbi alltför fort. Antagligen berodde det på att jag jobbade halvdag i fredags, så det kändes nästan som en tredagarshelg. Mamma och pappa var båda på strålande humör den mesta av tiden och det känns som om vi har hunnit umgås ordentligt, fast det bara var en kväll och en dag. Middagen i fredags blev lyckad; grillade kycklinglårfiléer och rostad vitlökspotatis. Till efterrätt gjorde jag en rabarberpaj på mormors vis. Jag har lyckats bra med maten, inga övertramp än så länge. Jag försöker att balansera så att jag äter lagom mycket kalorier, samtidigt som jag inte känner att jag missunnar mig själv saker. Det är en svår balansgång. Under året på SCÄ så pratade de sig varma för att våga äta ”onyttiga” mellanmål, det vill säga att våga äta godis, kaka, fikabröd och så vidare i lagom mängd. Men jag tycker ofta att det inte är någon vits om jag itne får äta massor, jätte, jättemycket. Varför mängden är så viktig kan jag inte på ett logiskt sett förklara. Om det är smaken av ostbågar jag vill åt, border det inte räcka med några ostbågar för att bli nöjd? Men så fungerar jag inte. Det har något med det lugnande att äta ostbåge efter ostbåge, med vetskapen om att det finns hur mycket som helst. Kroppens belöningssytem när den får sådan mat. Tillfredsställelsen. Att programmera om de här bitarna är inte lätt, och jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas helt. Jag vet bara att jag måste fortsätta, måste utforska och fundera och analysera och lära mig mer. 

Sedan är det ju så, att mitt goda beteende föder mer gott beteende. När jag känner mig nöjd med mig själv är det mycket lättare att avstå från det där jag längtar efter. Och ju längre jag avstår, desto bättre mår jag med mig själv.

Jag önskar att det kommer att komma en dag då jag inte definierar en perfekt matvecka som en vecka som gått då jag hållit mina kalorier, ätit regelbundet och nyttigt, inte gett efter för sötsaker och inte hetsat. Istället önskar jag att en perfekt matvecka är en vecka då jag inte reflekterar så mycket över mat. Inte tänker så mycket på det. Inte längtar och står emot och blir nästan vansinnig för att jag itne ska ge efter. En vecka då jag inte håller mig från att äta alla ostbågarna för att jag är duktig och vet att jag inte ska, utan för att jag helt enkelt inte vill: att jag är nöjd efter någon deciliter. Ett avslappnat förhållande, helt enkelt. Jag vet inte om jag någonsin kommer att komma dit, men det är något värt att kämpa för. 

Hur ser du ut när lyckan kommer?

Det svåraste av allt, är att vara närvarande just nu. Att kunna se de där ljuspunkterna och bara njuta av dem, utan att behöva tänka bakåt eller framåt och ”tänk om”. Jag tror att till viss del handlar det för mig om att jag inte tycker att jag är värd lycka med tanke på hur jag ser ut just nu. Nej, i mina fantasier kan lyckan bara komma när jag är smal, vacker och storögd, håret brukar visst ha blivit längre och en nyans ljusare och fått lite stora lockar också. Den här bilden av mig, där jag är beundrad för mitt utseende och för mina prestationer (i de här fantasierna har jag ofta mottagit något pris för den fantastiska boken jag har skrivit, eller dragit in ett stort kontrakt till företaget, eller någonting enormt som jag själv har åstadkommit utan större ansträngning), är på något sätt sinnebilden för vad jag tror att lycka är. Jag vet att min självkänsla inte ska hänga ihop med hur andra värderar mig, för ur det perspektivet är jag alltid beroende av andra för att må bra. Men hur gör människor egentligen för att inte låta sig uppslukas av vad andra tycker och tänker om dem? Det har jag alltid undrat.

På sistone handlar mina fantasier inte bara om barn, utan också om jag som Den Fantastiska Mamman. Återigen så tror jag att det är mina prestationer som mor som kommer att tala för mig, som kommer att avgöra om jag i samhällets ögon är en bra människa. Till viss del stämmer det – det är klart att jag måste ta väl hand om mitt framtida barn! Men det är inte grundläggande behov som kärlek, mat, hem som jag menar, utan det handlar mer om det elitistiska. 

En vän till mig som hade problem med självkänsla och lite psykiska problem, sade för några år sedan, att när hon blev mamma, fick hennes liv en ny mening. Det är många som säger det, men vad hon egentligen menade var att hon fick en anledning till att leva. Varje gång hon såg eller tänkte på sin son så fick världen klarhet, hon kunde förstå den. Där någonstans, började jag få en liten aning om hur stort det kan vara att bli förälder.

Jag tror, att så länge jag sätter likhetstecken mellan skönhet och lycka, och skönhet och självkänsla, så kommer jag varken bli lycklig eller tänka speciellt högt om mig själv. Så nu övar jag med nya fantasier, där jag får duga som jag är. Det kommer nog ta lång tid innan jag har bytt ut de där rosaskimrande bilderna i motljus mot vardagsbilder, men ett litet steg i taget.

Och sedan ett steg till.

 

Och här fortsätter det att gå bra.

Ytterligare en bra matdag har passerats – nu börjar det nästan kännas som en vana! Jag har en upptagen jobbdag framför mig, som jag hoppas ska bli lika produktiv som gårdagen. Bussen var tidig och åkte ifrån mig imorse så jag fick en oplanerad och inte helt välkommen promenad i regnet – men det är ju alltid bra att promenera lite! I det här vädret kommer jag knappast att komma ut på lunchen heller, så den där promenaden blir i stort sett hela min motion idag.

På matmenyn står lax med gröna bönor till lunch, jag tillagar den i mikron på jobbet. Perfekt att ha i frysen när jag inte har matlåda med mig – enkelt, nyttigt och bra ur min poängräknarsynpunkt. A ska laga middag, skönt att slippa tänka! Den här veckan har det inte blivit så mycket matlagning  – i tisdags åt jag hos väninnan och igår åt jag med barnen när jag var barnvakt. Det gick bra, även om den yngsta var lite ledsen och arg emellanåt. Vi åt mat, byggde med lego, läste bok, badade (inte jag, bara de) och hade det mysigt tills syrran och hennes man kom hem strax efter åtta. Fick skjuts hem – underbart, för vid det laget var jag helt slut. 

Imorgon kommer mamma och pappa – hurra!

Träff med vågen

Åter vägningsdag. Jag hade stora förhoppningar då helgen visat fina siffror, och gårdagen inte bestod utav några utsvävningar utan snarare tvärt om. Men när jag ställer mig på vågen visar den visserligen minus ett drygt halvkilo sedan förra onsdagen, men plus sedan igår – 98,3.

 Jag har en våg som mäter fettprocen (allvarligt talat – hur kan den mäta fettprocent= Den akn ju omöjligt känna av hur mycket vatten och fett det är i min kropp? Eller? Är det ngåon som vet hur det fungerar?) och den visar i varje fall på nedgång sedan igår, trots att vikten hade gått upp, så jag tänker att det är nog vatten (från 45,1% fett vid 98,0 till 44,6% fett vid 98,3). Om det stämmer, kommer jag nog få ett extra bra resultat nästa vecka. Jag håller tummarna för det, och för att jag fixar ytterligare en vecka i samma fina anda. Jag märker att jag har hållt uppe med sockret ett litet tag nu. Från att ha varit extremt godissugen så är det inte värre än att jag kan klara av det. Känns skönt!

Idag har jag också en betydligt bättre dag på jobbet än igår – då var det den ena katastrofen efter den andra som handlade om pajade system, soppa spillt över alla grejer, kontroverser med kollegorna och allmän tjurighet. Idag har jag fått massor gjort på förmiddagen och ska nu fortsätta med att förbereda en utbildning som jag ska hålla för ledningsgruppen på måndag. Känns kul!

Gårdagskvällen gick dock väldigt bra. Jag åkte hem till min väninna och åt middag där, kyckling, ris och tomatsås med en massa sallad. Vi hann både prata och gå en riktigt rask promenad på en dryg timme. När jag kom hem var klockan redan nio och jag kunde gå och lägga mig, mycket glad och stolt över att jag inte hade fallit ner i träsket igen. Den där glädjen fick sig en liten törn imorse när jag inte fick det resultatet som jag hade väntat mig, men jag försöker att sluta vara löjlig och istället vara glad för att det var ett minus. Ikväll väntar barnvaktssysslor, jag ska passa mina två systersöner, nästan två och fem år gamla.

Sommarsmaker

En sak i matväg som jag för tillfället njuter av är smoothies. Gjorda på lättyoughurt, banan, en halv apelsin och lite hallon blir de precis lagom söta och med fin konstens. På jobbet så mosar jag med gaffel, hemma kör jag i mixern. En riktig energikick på eftermiddagen! Jag följer ju viktväktarnas koncept för att gå ner i vikt, och i detta så är frukt och grönsaker nollpoängare, det vill säga jag behöver inte räkna in dem i det dagliga kaloriintaget. Sedan kan jag inte äta hur mycket som helst – det är fortfarande kalorier – men det känns super att få ett enkelt, mättande och framförallt supergott mellanmål för bara två poäng (av dagens tillhandahållna 33). Det är verklgien en av de stora fördelarna med sommaren viktmässigt: den bjuder på så mycket bra alternativ! Grillat som går att variera i det oändliga med sallad och godsaker som färsk sparris och färska rödbetor, söta bär att avnjuta som de är eller med mjölk och så då goda smoothies. Nu längtar jag efter vattenmelon och fetaost, jordgubbssallad till grillad kyckling och mormors smuliga rabarberpaj (men pajen blir det bara mycket lite av).  

Igår fungerade maten bra igen, elfte dagen i rad utan hetsätning, godis eller överätning. Idag blir det idag blir det ett eldprov. Nedstämdheten från helgen har inte släppt taget och A ska iväg på grejer. Jag är väldigt trött och har haft en strulig morgon på jobbet, och jag har en väldigt kalorifattig lunch med mig. Alla dessa saker är riskfaktorer för mig; ledsen, stressad, trött och hungrig, och så serveras jag ett utmärkt tillfälle: ensam hela kvällen. Jag har en promenad inplanerad med en vän med det är allt. Nu funderar jag på hur jag bäst ska planera om så att jag inte riskerar att trilla dit. Ska nog höra med min gåkamrat om jag kan åka dit direkt efter jobbet och äta med dem, så blir jag bara själv ett kort tag senare på kvällen. Imorgon är det ny vägningsdag och jag vill inte sabba för mig själv nu när det har gått bra ett litet tag. Är så rädd att jag ska falla tillbaka och inte orka ta mig upp igen. Och nu är jag så nära!

I övrigt bjuder inte dagen på något speciellt: mycket att göra på jobbet men inget som är speciellt kul, solen lyser utanför så ska försöka komma ut på en liten lunchpromenad.

Att bli exkluderad

I fredags var så sambons bror med familj på besök. När de stiger in ser jag på en gång att hon är gravid, med minst en tre-fyramånadersmage. Ingen av dem säger någonting fast det är uppenbart. Är jag glad för deras skull? Nej. Han är As yngre bror och de har redan en flicka på drygt ett år. När vi ska sätta oss och äta middag, och de fortfarande inte har sagt något, tänker jag att de kanske inte kommer att säga något alls. Det här är inte av någon omtanke för oss – de vet inte ens om att vi försöker att få barn, än mindre om våra problem.

Vi äter middagen och de pratar som vanligt om sig själva och ställer inte en enda fråga tillbaka, vilket som vanligt känns tråkigt att de är så totalt ointresserade av vad som händer i mitt (ja, vårt) liv. När middagen är undanplockad går jag för att vispa äggvita, och killarna sitter kvar själva vid bordet. Då berättar de tydligen för min sambo att de ska ha ett till barn. När jag kommer tillbaka till bordet så säger ingen ett knyst om det hela, utan de pratar om annat.

Jag vet inte varför de exkluderar mig, om det ens är något medvetet drag från deras sida, men det känns så. Det känns som om varken jag eller A är några viktiga personer i deras liv, och det enda som betyder något är de själva. Kanske är det orättvist, kanske de inte alls gör det här medvetet. Men det här var för mig verkligen droppen i bägaren som startade störtvågen. När de hade gått och jag och A hade pratat om det här – han tyckte att det var konstigt att jag inte hade sagt något och jag tyckte att det var väldigt dåligt att ingen hade inkluderat mig – så kom all förtvivlan ut. Jag bara grät och grät, utan att veta exakt för vad: orättvisan i att de ska få en till fast vi inte har någon, besvikelsen över att inte räcka till, ledsamheten för att mina försök att ta mig in i As familj verkligen inte fungerar, trots att jag försöker på alla sätt jag känner till, längtan efter mamma som bor långt bort, och allra mest såklart smärtan över att det inte har blivit något barn än, och att det kanske aldrig blir det.

Det här lade en grå hinna på hela helgen och förstörde inte bara fredagskvällen, utan i stort sett både lördagen och söndagen. Det blev inte bättre av att mensen kom igår, och att A inte verkar bry sig nämnvärt. När jag blir så ledsen blir det inte bara jobbigt för att jag blir trött efteråt, jag blir också orolig och ängslig för att jag har visat mig sårbar, och övertolkar sedan allting som A gör (och inte gör).

En sak dock: trots de här känslosvallningarna som verkligen har varit tuffa i helgen (nu när jag skriver om dem så får jag anstränga mig hårt för att inte börja tjuta på jobbet) så har jag klarat mig från att falla in i mitt destruktiva matbeteende, trots att jag både haft möjligheter, klassiska tillfällen och orsaker. Jag har lyckats att stå emot och det är jag både glad och stolt över. Det kommer att komma både återfall och sämre perioder, men just det här slaget vann jag. En liten skitsak i det stora hela, men för mig något stort.

Upptakt inför helg

Gårdagen ägnade jag till stor del till att städa och sortera sådant som jag aldrig prioriterar. Igår var det dags för mitt badrum (vi delar på båda men jag har alla mina saker i det med flest skåp :)). Riktigt fint blev det och bättre ordning – skönt att få rensat och dammat! Vi var ute på en promenad och tittade på förstamajtågen också, men det blåste så fasligt att det inte var speciellt trevligt. Trots kylan bestämde vi att det nu är utesäsong så nu ligger dynor till bord och hammock på sina platser. Längtar till lata, lediga dagar ute på tomten!

Hade en liten svacka igår – det var när jag rensade mitt hobbyrum som jag hittade en påse barnkläder som jag köpte i höstas, som en vän till mig har sytt- hon gör de mest fantastiska retrobarnkläder i härliga tyger (se här). Jag köpte dem i höstas när jag fortfarande trodde att det skulle hända när som helst… Jag plockade upp plaggen, ett efter ett, tittade på de små hättorna och byxorna och haklapparna och tårarna rann. 

Under kvällen var jag orolig och hade jag varit ensam, hade det här varit ett typiskt tillfälle då jag hade hetsätit – jag tror inte att alla mina goda intentioner och beslutsamhet hade hjälpt. Jag vet hur sjukt det är- övervikten är det som just nu hindrar mig för att skaffa det där barnet (eller i varje fall IVF) och ändå är det maten som är min största tröst. Jag önskar så att jag kunde programmera om min hjärna, och kanske är det det jag gör just nu – lite i taget. Nu räddades jag i varje fall av att A var där. Till slut gick oron över och idag känns det ganska bra med maten.

Ikväll kommer sambons bror med familj. De tillhör det där släktet som inte verkar vilja att någon ska interagera med sitt barn – jag har till exempel aldrig fått hålla henne och de uppmuntrar ingen form av kontakt med barnet, en flicka på drygt ett år. Å andra sidan så visar de inget som helst intress för vårt liv över huvud taget, så varför skulle just barnbiten vara annorlunda? De vet ingenting om våra problem med att skaffa barn och jag hoppas att A inte tänker ta upp det idag, jag tror inte att jag orkar det just nu. Dessutom så tycker jag alltid att det känns tråkigt och jobbigt att ge förtroenden till de som inte visar något intresse, eller själva ger förtroenden tillbaka. Men det är ju hans familj och inte min, så han får bestämma. I vörigt blir det en ganska lugn helg, jag ska fortsätta städandet med att rensa ur köksskåp. Men bara om jag känner mig manad…