I huvud och kropp

Dagarna rullar på, precis som förr och samtidigt helt annorlunda. Det är någon blandning av skepsis, oro och lycka som gör att jag är mer dämpad än vad jag trott. Jag bockar av de kroppsliga förändringarna som står med i alla appar – den mest överhängande är tröttheten. Kanske bidrar den till mitt dämpande humör? MIssförstå mig inte, det handlar inte om att gnälla, utan sanarare en undran när en reaktion som jag föreställt mig nästan helt har uteblivit. Visst märker jag att det är känslosamt: när jag berättade för mamma igår så kunde jag inte hålla tårarna tillbaka: helt oväntat bröts rösten och känslorna vällde fram. Kanske håller jag tillbaka allt, precis som jag hållit tillbaka oro, sorg och ilska? 

Jag har inte mått så bra – utmattningsdepression säger terapeuten. Sjukgymnasten skakar på huvudet åt min rygg som bara blivit värre, och säger att det är bara muskulärt och jag måste slappna av. Jag försöker, men musklerna har förvandlats till hårda knutar i ryggen, axlarna, nacken, bakhuvudet, ja, ända ner i käken. Jag oroar mig för att sömnbristen och stressen ska påverka barnet, och försöker ta det lugnt och inte hetsa upp mig på jobbet. Ta många pauser och köra det ryggprogram jag har fått, och röra på mig på kvällarna så att jag har ett bra blodomlopp innan ajg ska lägga mig. 

Nästa vecka är det inskrivning, jag har valt Mama Mia på rekommendation och hoppas att de inte ska vara fördomsfulla mot runda människor.

Annonser

Overkliga små moln

De senaste dagarna har verkligen varit märkliga. Från förra veckans totala nedstämdhet och känslan av att jag aldrig skulle få ordning på vikten, aldrig kunna sluta äta och aldrig bli gravid till det positiva beskedet som jag fortfarande inte riktigt har tagit in. Både jag och A är i samma chocktillstånd och istället för att vara sprudlande lyckliga och göra de där stora gesterna är vi mest tysta – därmed inte sagt att vi inte är glada. Vi vävar på små, försiktga, overkliga moln. Det är bara så svårt att ta in att det har hänt. Varje gång jag går på toaletten så tänker jag att nu, nu kommer det vara blod och missfall och tillbaka till noll, och varje gång blir jag lika förvånad och tacksam för att det inte har hänt. Från att ha googlat uteslutande på tips för att bli gravid, börjar jag nu försiktigt att kika på vad som händer i kroppen när det väl har hänt. Vad ska jag äta och inte, hur ska jag röra på mig och vad ska jag tänka på.  

Bantiningen blir lagd på is på ett sätt: jag tänker inte ligga på 1200 kalorier om dagen. Men då jag är som jag är, så betyder det inte att jag kan släppa efter och äta hur som helst heller. Nej, jag vill naturligtvis minimera viktuppgången så mycket som möjligt och tänka på att det som jag får i mig, ska vara näringsrik mat. Dessutom ligger en molnande tanke att OM det inte fungerar, vill jag stå kvar i IVF kön och då gäller fortfarande samma viktkrav. Fortfarande ligger jag ett par kilo över gränsen.

En sak som jag faktiskt har gjort är att räkna ut bf. Den 13 februari visar mätningarna på. Ett bra datum, tyckte jag och mailade det till A. Han svarade ”Älskling, har du kollat vilken veckodag det är…”. KLart att det är en fredag – äh, om det här nu går vägen hoppas jag att universum tycker att vi har haft all otur som vi ska ha…

Vad kan jag säga…

…förutom TACK till er alla! Det är så omtumlande, overkligt, spännande, läskigt, svårt att tro och ofattbart att jag inte vet vad jag ska känna – jag är nog i chock. Även om det är det här jag har kämpat, längtat och strävat efter de senaste åren så är det som att jag inte vet vad jag ska göra med det här det har hänt – vågar jag tro på det här? Kanske mensen när som helst komma med dunder och brak och säga ”haha, jag skämtade bara – klart att du inte är gravid”.

Tacksamheten av att få ett sådant stöd härifrån är mer än vad jag kan uttrycka i ord – jag vet ju hur det känns när andra blir gravida och man själv inte vill något hellre. Att ni kan sätta det åt sidan och heja på, gratulera och kommentera – det gör mig tårögd.

Nu önskar jag inget hellre än att det här går vägen och att jag om cirkus 40 veckor får hålla ett eget knyte i famnen, en liten person som är en blandning mellan mig och A men ändå alldeles sin egen. Jag vet att riskerna för att det inte går vägen är stora men idag är inte en dag att tänka på det – idag är en dag att glädjas.

En stor, varm, innerlig kram till er alla från världens lyckligaste tjej! 

Bild

 

Och här har vi morgonens resultat – digitalt, enligt era tips

Streck som räknas eller inte?

Familjelivsvarning…

Jag har alla mina klassiska menspåväg-symptom: strulig mage, ömma bröst, varit deppig (kommer som en klocka några dagar innan) och någon förebådande bloddroppe (kanske en tiondels bloddroppe, för några dagarn sedan). Det är bara tredje dagen över tiden men såklart, att jag hoppas – fast jag samtidigt inte vågar. Tog ett graviditetstest (apotekets) och där finns faktiskt ett svagt andra streck. Det andra är dock betydligt svagare och enligt tidigare instruktioner ska de vara lika starka för att man ska vara gravid, annars är man det inte, så som jag har förstått det.

Jag förstår naturligtvis att det säkraste är att vänta några dagar och ta ett nytt test, samt se om mensen kommer. Men jag vill ju (som ni säkert förstår) veta nu. Eller i varje fall få någon annans åsikt än min egen. Så är det någon som har någon åsikt/erfarenhet/tanke i frågan?

Bild

 

 

Vändning

Det var en fantastisk helg i Göteborg. Allting klaffade: väder, umgänge, resan ner, konserten, hotellet – allt! Energin de 70 000 människorna strålade ut var enorm. Vi hade sittplatser men alla stod och dansade, sjöng, grät och skrattade. För mig blev det mest känslosamt under ett av de sista extranumren – Fortsätt. En låt om att fortsätta kämpa när det är tungt, om att det bästa kanske fortfarande finns framför oss. För er som har hört Klara Zimmergrens sommarprat spelar hon den låten precis i samband med att adoptionen blir ett faktum – för mig har den sedan dess hört ihop med just denna längtan.

Hotellet hade en härlig pool på takterrasen och då alla andra tog igen sig efter gårdagen smög jag upp och simmade på morgonen. I trettio minuter- precis så länge som jag ville- hade jag den helt för mig själv och kunde bara vara i solen, i det varma vattnet (trettiosjugradigt), jag kunde känna styrkan i kroppen när den sträcker ut i simtag och hur lite av värken och stelheten i nacke och axlar släppte. En underbar start på morgonen, precis vad jag behövde.

Det var härligt att komma hem också, tillbaka till A och vårt fina hus. Jag var trött efter dålig sömn och den långa resan men vi tog en kvällspromenad, han lagade middag och så bara satt vi tillsammans och umgicks på det där tysta, rogivande sättet. 

Imorse så vägde jag mig – ett framsteg eftersom jag har skytt vågen de två senaste veckorna – och konstaterade viktuppgång. Men det känns okej – jag känner att jag kan ta tag i det och att jag har klättrat upp från två senaste veckorna sockermisär. 

BildSå här inbjudande såg poolen ut när jag kom på morgonen.

 

 

Bild

 

Vi stannade vid Löfsta slott och åt lunch på hemvägen

 

Misslyckanden

Nej kära vänner, det går inget vidare bra. Motivationen borde vara på topp men är i botten. Ser säkra tendenser på att mensen är på väg så ingen lycka denna månad heller. Är helt slut, både fysiskt och psykiskt. 

I helgen ska jag och en väninna till göteborg och titta på Håkan, blir ett välkommet avbrott i vardagen med fint hotell, kvalitetstid och så uppiggande musik. Kanske är det precis vad jag behöver för att orka rycka upp mig igen.