Första besöket på MVC

Kanske är det så, att det är först när allting går bra, som världen rasar. I varje fall för mig. Under hela våren har jag nog känt det nalkas: stressen, depressionen, paniken över att ”snart händer det, snart klappar jag ihop”. Och så hände det. Det kom inte från en dag till en annan, med det accelererade väldigt i slutet. Jag kan inte säga vad det var som gjorde att jag inte orkade hålla emot: kanske är det de många små sakerna: kriser att lösa på jobbet, extrem trötthet på grund av graviditeten, ryggen som smärtar och förstör nattsömnen. Jag trodde att det skulle gå att lösa utan sjukskrivning, men efter att både terapeuten och sjukgymnasten och chefen har sagt att nu får jag ta det lite lugnt, så har jag varit hemma i en knapp vecka. Jag har ett läkarbesök inbokat på onsdag (första tiden de kunde ge mig) och hoppas att hen håller med om att jag ska få vila lite till. Jag har stressat ner en smula och jag har inte lika ont i varken rygg eller äggstockar/livmoder/äggledare (vem vet vad som är vad?) längre. Jag tror definitivt att det var stressrelaterat. Jag har kunnat sova lite bättre på nätterna, även om jag fortfarande är uppe många gånger varje natt och har svårt att somna om. Men det blir i varje fall några timmars sömn – och jag kan vila på eftermiddagarna. 

Jag tror, att om jag hade kunnat sörja i takt med varje försök som inte fungerade, varje mens som kom, om jag hade kunnat agera ut mot A gällande alkoholen och våga fråga, istället för att ängsligt sniffa i luften, oroa mig, och ständigt vara på helspänn, så hade det här inte behövts. Att jag har kapslat in allt: varje gråtattack har jag bestämt tryckt åt sidan och sagt: inte nu. Om jag istället hade kunnat låta känslorna komma, och gråta tills gråten tagit slut, så hade jag hjälpt till med att läka mig själv. Men gjort är gjort, och jag kan bara titta på vad jag kan göra bättre i fortsättningen.

I torsdags var det så dags för inskrivningsbesök på MVC. Vi (jag) har valt Mama Mia, dels efter personliga rekommendationer och dels då jag ville ha ett ställe centralt, nära jobbet. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig av besöket: men kanske att det skulle bli mer verkligt och att jag skulle kunna… tja, helt enkelt bli lite gladare. 

Den större delen var rutinfrågor och information: vilka sjukdomar har jag haft och hur har jag levt, och hur ska jag leva som gravid. Jag kan tänka mig att de råd som MVC idag ger var av större värde innan internet: nu finns samma information bara ett klick bort. Men vissa saker kan inte upprepas nog, och det var skönt att kunna ställa frågor direkt till en sakkunnig. Vi fick båda ett ganska bra intryck av barnmorskan, hon var trevlig, verkade kunnig och effektiv. De värden som hon tog var bra: både järn och socker såg mycket bra ut och mitt blodtryck höll sig på en bra nivå. De större blodproven slog hon ihop till nästa gång (alla de vi precis har tagit för fertilitetsutredningen. Så himla ineffektivt att behöva göra om allting igen). Hon sade ingenting om min vikt och kom inte med pekpinnar om livsstil som gjorde att jag kände mig utsatt.

Det hela var över snabbare än vad jag hade trott och så stod vi utanför på gatan med en lista på kommande besök i handen. A åkte tillbaka till jobbet och jag åkte hem. Nej, inte himlastormande lycklig som jag hade hoppats. Och det får vara okej: lyckan kommer att komma när jag har sörjt klart för allt det där jobbiga som jag inte lämnat plats för. När risken för missfall har minskat en smula och kanske när första ultraljudet är gjort. Och fram till dess kanske glädjen smyger sig på, lite i sänder. Det växer ett tioveckorsliv i min mage.

Det är något värt att vänta på.

Annonser