Härligt med helg

Så var det fredag, och nog känns det härligt med helg! Jag har kräftskiva och dop att se fram emot, och det är med spänning och förväntan som jag inväntar september och den officiella hösten. Jag älskar sommaren med allt den bär med sig i värme, bad, frukt och bär, att kunna sitta utomhus och de långa, ljusa kvällarna. Men från att ha varit den typiska höstdepparen så har jag kommit att uppskatta årstiden allt mer. Sedan vi köpte huset är det extra spännande att få se trädgården förvandlas från sommarens ljusa färger till rött, gult och orange. Jag längtar efter att få elda i öppna spisen, tända ljus och vira en filt omkring mig. Sedan är jag en julälskare av högsta rang så när oktober kommer är det fritt fram att spela julmusik och börja slå in klapparna (som för de mesta brukar vara klara ungefär då).

Den här hösten kommer att bli speciell på andra sätt. Nu väntar och längtar jag efter ultraljudet den 12 september: bara två veckor kvar nu. Besked om den lilla mår bra, och kanske får vi veta vad det blir. Och ser allt bra ut, börjar det då äntligen kännas okej att titta ut vagn, plocka ner barnsaker från vinden (min egna gamla) och börja titta ut tapeter och möbler till hens rum. Overkligt, spännande och alldeles, alldeles fantastiskt.

Annonser

Jobba hemifrån-dag

Idag jobbar jag hemifrån, vilket känns som ren lyx. Det har varit full fart på mailen sedan klockan sju, så mycket lugnare är det kanske inte, men ändå: slippa restiden, kunna ha igång en maskin tvätt samtidigt, och få ett betydligt mer fokus än när jag är på jobbet och folk sliter i mig och vill ha hjälp än hit och än dit. Under dagen så ska jag också hinna förbereda en del av maten till kräftskivan vi ska ha imorgon – jag ser verkligen fram emot det! Jag har hittat ett tips på hur jag kan göra fina röda lyktor av glasbrukar och lite papper, så ikväll blir det pyssel. Västerbottenpaj ska lagas och bröd ska bakas, och så ska jag få ihop någon efterrätt som smakar efter allt det salta. Ser fram emot lite praktiskt arbete istället för administration och tänk!

Undrens tid

När jag pratar med andra som har varit gravida, så målas det ofta upp en bild av att känna sig speciell, viktig, unik under graviditeten. Känslan verkar komma av vetskapen om att de under just denna tid skapar ett liv, att de har en kropp som kan ge liv.

Själv känner jag inte av något av denna undrens tid ännu. Kanske blir det annorlunda när jag är säker på att magens rundning beror på att det ligger ett barn i den, och inte för att jag har ätit för många kako? Jag tittar på gravida kvinnor runt omkring mig som accentuerar magen med tajta kläder och starka färger, och tänker att de verkar vara i just den där känslan.

Självklart är varje graviditet unik och vad jag tänker om mig själv som människa påverkar självklart vad jag tänker om mig själv som gravid. Detta fokus på kroppen finner jag både genant och påträngande. Jag förstår att mina vänner stirrar på min mage och frågar om den sparkar, hur jag mår, om den syns än för att de är nyfikna och bryr sig, men jag har svårt att koppla ifrån graviditeten från min vanliga kropp. Och egentligen är det ju samma sak! Den har inte bytts ut för att jag är gravid, det är samma kropp som jag hatat, svurit åt, skämts över, velat skära bort och lagt skulden på det mesta som inte har gått som det ska i mitt liv. Oerhört orättvist – den kan inte hjälpa vilka beslut jag har tagit. Att känna tacksamhet för kroppen: mina fingrar kan skapa och skriva, mina ben bär mig varje dag, min mage förvarar och tar till sig all näring som jag stoppar i den och föder hjärnan så att jag kan tänka, är inte alltid det lättaste. Nu har jag en ny, stor anledning att vara tacksam för min kropp. Den var inte värdelös, när allt kom omkring. Den hjälper mig så gott som den kan, och efter den förmågan som jag själv har gett den.

Jag har en bit kvar innan jag naturligt kan se min kropp som mig, som en naturlig förlängning av hjärta och hjärna, men det är oerhört mycket lättare att vara tacksam och kunna uppskatta nu när den hjälper mig att producera det jag har längtat efter så länge.

Den är inte så lite fantastisk.

Samtal från Karolinska

Jag fick alldeles nyss ett samtal från Karolinska, där jag erbjöds vara med i en studie som riktade sig till barnlösa par där kvinnan hade ett BMI på 30-35. Antingen så kunde man få starta en IVF-behandling på en gång, eller så kunde man bli remitterad till överviktsenheten på Karolinska och med deras metoder få hjälp att gå ner i vikt, och sedan börja behandlingen. Jag fick skamset erkänna att jag absolut hade varit intresserad om det inte hade varit så att jag redan var gravid, och att vi helt enkelt missat att meddela dem. Damen jag pratade med var mycket vänlig och gratulerade oss varmt, och sade bara att hon skulle lägga min journal på avvaktande, och om det skulle bli missfall så kunde vi kontakta dem och aktivera den igen.

Jag måste erkänna att jag trodde att när vi inte returnerade pappren som skulle bekräfta att vi skulle stå kvar i kön, så blev vi automatiskt uteslutna. Jag borde nog ha läst det finstilta lite bättre. Nu känns det dock bra att jag säkert vet att den tråden är avslutad (peppar peppar).

Höstmorgon

Det är första riktiga höstmorgonen ute, med hög, kall luft och blå himmel när jag går till jobbet. Jag har tagit en tjockare jacka och ändå önskar jag att jag hade tagit en sjal till halsen, det drar kallt i nacken.

Vi har haft en bra helg men jag känner mig trött idag. Igår blev det besök både av A:s föräldrar samt några gemensamma bekanta och deras tremånadersbebis. Det var mysigt, men jag känner att jag är helt urlakad efter arbetsveckan och skulle behövt någon dag till att vila på. Jag har ansträngt mig för att ta det lugnt idag – gjort upp en plan innan jag började med morgonsysslorna, tagit mig tid att gå och träna, och kunnat sätta punkt för två projekt. Om någon timme bär det av hemåt. Jag vill helst lägga mig framför teven, men jag ska gå en promenad med en vän och laga middag och matlådor, så det får bli tidigt i säng istället.

Min hjärna skenar väldigt om kvällarna coh nätterna, och sömnen är inte så bra. Jag håller på och tittar på en meditationskurs – projektet som avstannade i maj – och har nu hittat en som verkar bra. Förhoppningsvis kan jag få lite verktyg för att kunna tömma huvudet på alla malande tankar. När jag har frågat runt bland bekanta föreslår nästan alla appar och gördetsjälv-kurser på nätet, men jag skulle vilja ha ordentlig handledning, det får vara värt att lägga ner lite pengar. Någon som har erfarenhet av sådan kurs eller meditation i stort, som vill dela med sig av erfarenheter?

Gamla hundar

Det var inte helt lätt det här, mitt nya stressfria liv. Igår blev en riktigt hektisk dag med alldeles för många saker igång samtidigt, bortprioritering av träning och allmänt virrvarr. Jag hade väldigt svårt att sova inatt – trots att jag var helt död vid nio och somnade som en sten, vaknade jag efter ett par timmar och sedan blev det orolig slummer resten av natten, fram till fyra då jag låg vaken tills jag skulle gå upp. Jag tror definitivt att det hade att göra med den stressiga dagen. Idag har jag gjort upp en lista på vad jag tänker göra under dagen – detta innan jag har kollat mailen. Chefen påpekade igår att när jag börjar med mailen låter jag någon annan sätta min agenda för dagen. Universum tyckte visst att jag behövde påminnas om detta: jag glömde plocka med tidningen hemifrån och fick nöja mig med dagens Metro, och däri fanns en artikel om just detta. Vad är oddsen?

Jag fick igår också veta att min andra chef, den som har HR-avdelningen tillsammans med mig troligen inte kommer att komma tillbaka. Det gjorde också att det var många frågor som snurrade i huvudet. Jag har tänkt att det går bra att göra både hennes och mina delar eftersom det är en tillfällig lösning, och jag har hela tiden varit trygg med att hon under hösten kommer att komma tillbaka. Nu verkar så inte bli fallet, och nya saker kommer upp som oroar mig. Vad händer med min avdelning när jag går på föräldraledighet? Vad händer med min tjänst, mitt kontor? Jag ska erkänna att en oro är att de ska plocka in en ersättare som snabbt helt enkelt ersätter mig, och sedan blir jag fast som assistent för evigt, istället för att som min plan är, avancera uppåt. Jag talade igår med chefen om att skriva papper innan jag går på vad min tjänst är, och vad planen för mig är när jag kommer tillbaka: allt för att ha något att hänga upp det på om min chef skulle sluta. Det skadar ju inte att göra allt jag kan för att försäkra mig…

En gladare vardag

Igårkväll när vi satt i soffan sög det till i magen. Klockan var strax efter halv åtta, och nyheterna hade precis börjat. Det var det där välbekanta, obehagliga suget, som sade imorgon måste du gå till jobbet igen, direkt följt av tankar som vill inte vill inte VILL INTE. När jag försöker rannsaka exakt varför jag inte vill gå till jobbet, kan jag egentligen inte hitta någon anledning. Någonstans bland krav och rädsla att inte räcka till. Jag försöker tala förnuftigt med mig själv när magen vänder sig på det viset: hittills har jag inte hamnat i någon siutation på jobbet som jag inte har kunnat klara av. Just nu så ska jag bara ta det lugnt och jobba ikapp mina förlorade veckor. Jag har fullt stöd från min chef som sitter bara en vägg bort. Men magen vill inte lyssna på förnuft.

Jag tror att det kanske också handlar om rädslan att dagarna bara rusar förbi, och det enda jag ser fram emot är helgen (för en stund: redan på lördagen börjar söndagsångesten slå in). Jag behöver hitta saker både med jobbet som jag finner värda att uppleva (och det finns flera, även om jag i magsugssituationer glömmer bort dem), och saker på vardagskvällarna som gör varje dag lite viktig, på sitt egna, enkla sätt. Vi har ju nu en stor, fantastisk sak att se fram emot. Och innan det är dags för februari så ska saker handlas, förberedas, upplevas. Jag har att se fram emot den första sparken i magen, ultraljudet om dryga tre veckor, att se magen växa och veta att det är knyttet som växer därinne. Men det behöver inte vara så stora saker: bara att få äta middag tillsammans nästan varje kväll, höra om hur dagen varit, att få somna tätt intill varje natt. Det finns verkligen hur många som helst positiva saker i mitt liv som jag så lätt glömmer bort.

Att förstå det som har hänt

Det som bara skulle vara ett litet blogguppehåll blev på nästan sex veckor – lika länge som min sjukskrivning har varat i. Jag har varit extremt trött och svajig i humöret – minsta lilla har fått tårarna att vela strömma. Nu är jag lugnare, stabilare och framförallt – lyckligare. Att en liten krabat håller på och växer i magen är fortfarande overkligt, stort och vansinnigt konstigt, men det börjar kännas som om det faktiskt kommer att hända. Jag ska bli mamma! Att skriva de orden är hissnande. Jag har snuddat vid tanken men inte tagit in den. Lite i taget har rädslan släppt greppet, och glädjen hittat in. Vi kikar på barntapeter och skötbord på blocket, pratar om uppfostran och föräldraledighet. Under den senaste månaden har jag och A kommit varandra närmre än någonsin, på ett kärleksfullt, underbart, fantastiskt sätt. Det ständiga illamåendet och alla eftermiddagarna i sängen när jag knappt kunnat öppna ögonen har kommit i skymundan, även om han fått ta emot mer än sin beskärda del av gnäll.

Vi gjorde KUB-test och allting såg bra ut: sannolikheterna låg omkring 1:2060. Att få se barnet, att faktiskt få se det lilla knyttet därinne var märkligt – jag tror att jag mest överväldigades av lättnaden att se ett hjärta slå (det levde faktiskt!), och känslan av att det är en liten fisk i magen som simmar omkring. Mycket, mycket konstigt! Barnmorskan var bra och alla mina blodprover visar på fina värden.

Idag går vi in i vecka 16 och barnet är ungefär en decimeter stort. Det kan slå volter, svälja och suga på tummen. Eftersom jag redan har en stor mage är det svårt att se vad som är graviditet och vad som bara är jag, men från ett par månader tillbaka tycker jga att jag är ständigt svullen och magen är spänd. Nog finns det också en liten putning där som jag inte kan dra in. Hittills ligger vikten still, och jag hoppas att jag ska lyckas behålla den där. Det som nu ligger i fokus är att ta hand om min kropp: försiktigt tillbaka till träning och vadagsmotion, gå ifrån semestermatvanor och byta ut dem mot mycket grönsaker och näringsrik mat, och kanske det viktigaste – att hålla ledighetskänslan kvar i kroppen och inte börja stressa. Jag märker det, första dagen på jobbet, att jag om och om igen får säga till mig själv: andas lugnt. Gör en sak i taget. Det är ingen brådska med detta. Nu stretchar vi nacken lite. Nu hämtar vi lite te.

En sak i sänder. Det ska nog gå bra, det här.