När mamma och pappa bråkar i rummet intill

Min storasyster och hennes man har problem i sitt äktenskap. Det har varit så under en ganska lång period, men sista året har det verkligen rutschat utför. Där de är just nu, har jag svårt att se att de kommer att hitta tillabka till varandra. De verkar inte heller vilja det – själva kärnan i det hela verkar ha försvunnit. Självklart tycker jag att det är oerhört tråkigt och jobbigt för dem, men det som skär i hjärtat är hur det påverkar barnen. I helgen har mina föräldrar varit uppe och igår spenderade mamma dagen med sina barnbarn. Hon frågade om den äldsta (O, fem år) hade hört när hans mamma och pappa bråkade kvällen innan. Han sade att han hade det, igen. Och när de gjorde det, så brukade han läsa i sin Bamsetidning. ”Men E (lillebror) hörde inget, för han sov”, berättade han sakligt.

Den där bilden av hur den lilla pojken ligger i sin säng om natten och ska sova, medan lillebror snusar i sängen bredvid, och genom väggen hör föräldrarnas hårda röster mot varandra… Och fast han ska sova så tar han upp en serietidning och tittar på bilderna och försöker stänga av öronen och klumpen i magen och halsen. Självklart så är det omöjligt i ett förhållande att alltid vara sams. Så länge man efter ett gräl förlåter varandra och är sams igen, och visar det för barnen, så tror jag inte att det är någon fara (här menar jag alltså typiska små vardagsgräl, om vem som ska tömma diskmaskinen eller liknande). Men att gång på gång gräla och aldrig bli sams efter, bara den där isande tystnaden och spänningarna som aldrig försvinner. Inget barn ska behöva ha det så.

När man bara är fem år (ska fylla sex under hösten) så förstår man tillräckligt för att bli ordentligt oroad, men man kanske inte kan förstå allt. När jag läser om hur man vid skiljsmässor ska hantera barnen så talar de mycket om att man ska tala med barnet, vara ärlig mot barnet, lyssna och låta den ha rätt till de känslor som den har. Jag tror inte att min syster och hennes man tillräckligt ofta berättar för O att inget av bråken är O:s fel, att mamma och pappa har en plan och kommer att lösa det här på ett eller annat sätt, och lyssna på vad barnet säger. Att man sedan inte ska bråka när barnen hör, eller efter en massa vin, borde vara självklart.

Så vad kan jag göra, som står vid sidan av? Är det någon som själv har erfarenheter eller råd att dela med sig av, hur jag själv kan stötta barnen?

Hunger

Jag är hungrig! Numera går det inte långt efter måltiderna innan magen börjar knorra, och som jag skrev i inlägget Vikt och graviditet så är jag rädd för att gå upp för mycket i vikt, och gör mitt bästa för att hålla det på en bra nivå samtidigt som jag funderar mycket på vad som är en bra nivå egentligen. Men det är verkligen inte lätt när allt jag tänker på är mat (nej, inte broccoli och morotsstavar). Jag är hungrig innan jag går och lägger mig och jag är hungrig när jag vaknar på nätterna, och så är jag hungrig när jag vaknar på morgonen. Jag funderar på om det kanske är så att bebisen är inne i en tillväxtfas så att den skjutsar på ämnesomsättningen? Jag har för mig att jag har läst att de växer i omgångar (hela tiden fast olika snabbt).

Det svåra i det här är hela mina ätproblematik. Jag törs helt enkelt inte lyssna på kroppens signaler, för jag har så svårt att avgöra vad som är kropp och vad som är hjärna. Vad som är graviditet och vad som är ätstörning. Hittills under graviditeten har jag hållit den i schack och jag hoppas att det är mitt nya, förbättrade jag som kan hålla i sig även efter förlossningen. Jag vill kunna vara en aktiv förälder med allt vad det innebär, och det rimmar dåligt med att väga omkring hundra kilo. Jag orkar helt enkelt inte göra vissa av de saker som jag skulle vilja göra. Rörligheten och smidigheten är inte så bra som jag skulle önska. Jag vill inte heller att mitt barn ska omges av viktprat och matnojor hemma, även om jag knappast kan skydda honom från samhället i det avseendet.

På fredag är det dags att träffa barnmorskan igen, och jag tror att vågen kommer att visa drygt ett kilo upp mot invägningen. Min app visar att jag nu gått 50,4% av graviditeten, så ett litet plus kanske inte är något att bråka om.

Laddar inför helgen

Det är fredag eftermiddag och snart ska jag bege mig från jobbet. Det har varit en dum jobbvecka, som jag nu lägger bakom mig och fokuserar istället fram på nästa. Men först har jag en helg att se fram emot, en helg som innebär besök från mor och far, firande av storasysters födelsedag och lite annat smått och gott. Jag ser fram emot att vara ledig och få sova imorgon (i varje fall i teorin, och skulle jag ligga sömnlös har jag i varje fall inget att stressa upp mig inför, eftersom jag inte behöver prestera).

Imorse var jag på en föreläsning om beroendeproblematik i arbetslivet. Mycket intressant både ur ett HR-perspektiv och privat perspektiv. Det gav mig lite att tänka på, både bra och dåliga saker. Jag vet att vi behöver tala mer om det hemma, att det ska vara en pågående dialog, men jag tycker att det är både svårt och jobbigt och sopar det gärna under mattan. Men det får inte sopas för långt, och det tänkte jag på idag. Kanske kan det bli en början till samtal i helgen. Jag trodde länge att det var själva alkoholismen som var problemet, men det går verkligen mycket djupare än så. Fast A har varit nykter i mer än nio månader så finns oron där, varje dag. Och den sliter, både på förhållandet men framförallt på mig.

Nu hoppas jag att ni får en fin helg och en massa sol – själv tänker jag försöka lapa i mig så mycket jag kan imorgon innan vädret slår om.

Vikt och graviditet

Visst har magen blivit större! Jag kan ha i stort sett samma kläder som innan, även om jag väljer att ta på mig lite lösare plagg- jag tycker inte att de gamla sitter så snyggt längre. Nu läser jag intresserat och ängsligt allt jag kommer över om träning under graviditet, lämplig viktuppgång och massor av erfarenheter från andra (ja, det blir en del familjeliv…).

Dagen jag tog ett positivt gravtest visade vågen på 99,5, sedan har jag varit nere på 97,5 som lägst och är nu tillbaka ganska stadigt på 99-någonting. Jag har valt att inte räkna det som två kilo upp (fast det kanske det är) utan som att jag i stort sett ligger still. Anlednignen till att jag ännu i vecka 20 inte har gått upp är verkligen inte min utmärkta kost och träning, utan snarare att ämnesomsättningen har ökat på betydligt och att jag första månaderna åt betydligt mindre än vanligt (pga illamående och att jag blev mätt så fort, som om magsäcken krympt till hälften). Men onyttig mat har det blivit, både fett, socker och snabba kolhydrater. Nu börjar jag dels bli orolig för att jag inte äter tillräckligt varierad och näringsrik mat, dels för att den där snabba ämnesomsättningen ska komma och bita mig i rumpan så att jag plötsligt börjar öka ett kilo i veckan eller så.

Jag pratade med barnmorskan om viktuppgång, och frågade just hur mycket som just jag bör gå upp coh om det går att begränsa utan att barnet tar skada (jag tänker att för min kropps skull så vill den gärna inte väga så mycket mer). Hon sade att viktuppgång var tvunget, ungefär elva kilo. Jag är lite skeptisk. Hon sade också att jag kunde få träffa en dietist, och att vi kunde sätta upp ett sådant möte på vår nästa träff (som är nästa fredag). Det vill jag gärna – kanske kan jag få mer handfasta tips (med handfasta tips menar jag mer dagsmenyer än ät det här, ät inte det här – det svämmar nätet över av redan). A får vara med också, vi turas om att laga mat så bra att han också är engagerad.

Enligt min app så ska jag nu börja tänka extra mycket på att minska intag av socker, och jag skulle verkligen behöva en liten knuff för att skärpa till mig med matlagningen. Jag vet att en stor bov är tröttheten. Jag sover dåligt på nätterna och ligger ofta vaken några timmar mellan två och fem, och det gör att när jag kommer hem efter arbetsdagen är jag så slut att jag helst av allt vill äta soppa och smörgås eller fryspizza eller något annat lättillgängligt, onyttigt och enkelt (nu ska tilläggas att jag inte har gjort det till en vana – men längtan finns där).

Skulle gärna höra era åsikter – både gravida och ännu inte gravida – om hur ni tänker och hanterar just kost och motion.

Varför har ni väntat så länge?

Jag hade sällskap (ofrivilligt, ska tilläggas) med vår granne till tunnelbanan imorse. Hon talade oavbrutet i fyrtio minuter och jag såg mina långsamma, härliga morgonrutiner försvinna ut genom tunnelbanefönstret (ni vet: lyssna på nyheterna på radion, läsa DN, kolla facebook). När hon hade talat om sina barn i ungefär åtta stationer så propsade hon att jag skulle börja gå med henne på gympa. Hon menar säkert väl, men vi känner inte varandra och hon har ju ingen aning om hur mina träningsrutiner ser ut. Antagligen tänker hon stor tjej = rör inte på sig. Jag svarade att jag tränar redan på ett gym vid jobbet, och nämnde också att jag inte ville börja med något nytt nu, då jag var gravid. Istället, för att som så många andra säga grattis, vad kul, sade hon bara ”varför skaffar ni barn först nu? Varför har ni väntat så länge?”.

Jag tror att jag har skrivit om den här kvinnan tidigare, i att hon har hållit på och pressat om när vi ska skaffa barn, egentligen. Jag har tidigare undvikit att svara på frågan men nu sade jag bara att vi hade försökt länge. Då kom ytterligare en snilleblixt: ”ja, det är många som gör det men som spänner sig, och så blir det svårt”. Jag orkade inte riktigt bemöta henne, utan svarade bara att det är inte alltid som kroppen fungerar som man vill och önskar. Men det är med sorg i hjärtat jag tänker på all den okunskap som finns gällande ofrivillig barnlöshet, och hur trångsynta människor kan vara. Jag vill inte tänka att de är elaka med flit, för det blir så mycket svårare att tampas med.

Nej, jag blir inte någon ung mamma. Jag fyller 35 en månad innan barnet är beräknat och jag önskar att jag var yngre. Men nu är det ju som det är, och jag är oerhört tacksam för att det blir något över huvud taget. Jag ska inte låta knäppskallar som hon påverka min dag.

Efter jobbet idag blir det författarsamtal på Kulturhuset med Klas Östergren. Jag hoppas att jag inte somnar (andra natten i rad med mycket dålig sömn), men det ska nog gå bra. Blir roligt för mig och A att göra någonting utanför huset på en vardag – det är normalt bara dagar jag stupar i soffan.

Och det blir…

… ett barn! I varje fall såg allting bra ut i fredags och den hade växt till sig precis som den skulle. Hjärtat fungerade fint och det var spännande att få se kamrarna och förmaket och hur blodet pumpades ut med de snabba slagen. Hjärnan såg fin ut och alla kroppsdelar satt på rätt ställen och var rätt antal.

När jag väl lade mig på britsen och barnet nästan omedelbart dök upp på skärmen var lättnaden stor, men slappna av kunde jag inte förrän jag såg hur hjärtat tickade och hon hade kommenterat storleken. Den rörde inte så mycket på sig denna gång, utan var ganska stilla. Jag fick också bekräftat att moderkakan låg i framvägg, precis som votivifilii (http://votivifilii.blogspot.se/) sade. Barnmorskan sade att det kan dröja någon månad till innan jag känner av den.

Och så den sista biten – vad blev det. Hon sade ingenting under undersökningen, men när hon verkade klar frågade jag om man kunde se, och då sade hon att hon kunde kika. När bilden kom upp behövde hon inte säga vad det var – det syntes tydligt att det blir en pojke. Vi blev båda ganska tysta – både jag och A var övertygade om att det skulle vara en liten tjej.

Nu ska jag anstränga mig för att slappna av och sluta nojja hela tiden, det både tar på krafterna och förstör allt det roliga. Eftersom allt såg bra ut nu får jag förutsätta att det kommer att fortsätta göra det, om inte något drastiskt inträffar.

Det känns omöjligt att låta bli att säga något om valet, men jag tror att jag har kräkt ur mig den värsta besvikelsen inom min vänskapskrets och nöjer mig med att säga att jag är chockad och besviken över 12,9% svenska väljares dumhet. Det är många budskap idag om hat mot SD-väljare i mitt twitterflöde och på facebook, så jag vill istället skicka ut en massa kärlek. Låt oss kämpa för en mer omfamnande värld under de här fyra åren, och till nästa val krossa fördomar, politikerförakt och rasism.

Ultraljudsdag

Idag är det dags! Om dryga sex timmar har vi tid för ultraljud på Mama mia. Jag är på rätt uselt humör – stingslig, ont i magen och gnällig och vet nog precis varför. Mitt stora och första fokus är naturligtvis: lever hen, tätt följt av mår hen bra. Och sedan hoppas vi ju få reda på vad det är som ligger där inne… Men jag försöker att inte ställa in mig på att vi kommer att få ett klockrent svar, för att inte bli besviken. Bara några timmar kvar nu… Ni kan väl vara snälla och hålla några tummar att allting ser bra ut!

Från andra sidan

Igår hade vi en gammal arbetskollega/vän över på middag. Vi har inte setts så mycket senaste året och jag tänkte att vi skulle ha massor att tala om. Jag var nyfiken på hur hans liv såg ut: han blev pappa för snart ett år sedan, håller på och startar upp ett nytt företag och bygger upp ett nätverk med gamla och nya kunder inom branchen jag också har varit i.

Visst blev det en kväll fylld med prat- från honom. Han talade i stort sett oavbrutet, framförallt om sitt jobb. Han var helt ointresserad av vad vi haft för oss, och vad som väntar oss. Jag är jätteglad över att han hittat en nisch i arbetet som han trivs med, men jag önskar att han hade kunnat visa lite intresse för något annat. När han till slut hade gått och jag och A gått och lagt oss, frågade A mig fundersamt ”Har han alltid varit sådan?” ”Hurdå menar du?” ”Långsam, egocentrisk och självupptagen”. ”Ja”, svarade jag. Men det är inte riktigt så enkelt.

I mångt och mycket är det jag och A som har förändrats. När vi nu bjuder hem gäster på middag bjuder vi på vatten, inte vin. Det gör att människor visserligen blir mindre tjatiga, men mina öron blir också mindre förlåtande. Jag förstår också att det måste kännas avigt för A att lyssna på en person som talade oavbrutet om alkohol (han är sommelier) när A inte kan dricka, och vår vän har ju ingen aning om A:s problem. Kanske är det också så, att när vi tidigare har träffats har mycket av konversationen rört vårt gemensamma arbete, och då är det lättare att känns som om man talar om ngåot gemensamt. Men nu arbetar jag inte där längre, och är följdaktligen inte lika intresserad av vad som händer där. Det är över tre år sedan jag sade upp mig och de personerna jag var närmast har alla gått vidare till nya arbetsplatser.

Det är intressant att se människor, men det är också intressant att tänka på vad man själv har för roll i sitt tycke att de förändras. Oavsett vilket, kan jag inte säga att jag skulle sörja, om det dröjde lite innan nästa dejt med honom. Jag önskar honom allt gott och tycker att han är en fin människa, men det finns viktigare personer i mitt liv.

Jullängtan

Så var det onsdag redan och jag är tillbaka på jobbet. Av mailskörden att döma är jag efterlängtad, och min utmärkta plan för dagen sprack lite när jag såg hur mycket det var som behövde åtgärdas. Men jag tar en sak i taget och försöker att inte stressa upp mig.

Det är riktigt höstruggit i Stockholm idag, lite kallt och regn i luften. Jag längtar efter att slå in julklappar och spela julmusik. Några veckor till ska jag försöka stå ut innan jag verkligen sätter fart…

En tisdag full med tid

I söndags fick jag en huvudvärk, som var värre än vanligt, och problem med synen. Jag trodde att jag hade överansträngt ögonen genom att sitta och sy alltför länge, men huvudvärken släppte inte trots vila. Sedan kom illamåendet, och jag som aldrig kräks (har bara kräkts en handfull gånger sedan tonåren) spydde och spydde. Då trodde jag att förkylningen hade satt sig på magen, men nu är jag mer tveksam. När jag tittar på det verkar det mer vara som ett migränanfall, men jag har aldrig i mitt liv haft migrän. Vad tror ni, kan det vara graviditeten som ändrar saker i kroppen?

Hur som helst så sjukskrev jag mig när jag trodde att jag var magsjuk, och eftersom jag är ganska förkyld passade jag på att vara hemma idag också. Det är en tisdag full med tid: jag vaknade tidigt och åt frukost med syrran som tillfälligt bor här medan de renoverar hennes badrum. Nu är klockan inte mer än åtta men jag är redo för en ny dag. Jag ska pyssla och ta det lugnt, och komma ut en stund.

Det var både skönt och tråkigt att vara ensam i helgen. Jag satt länge med ett syarbete- det ska bli ett täcke till barnvagnen – och gick och lade mig innan tio både fredag och lördag. Sov nära tolv timmar båda dagarna så jag behövde nog vila.

Idag har jag äntligen lyckats få iväg ett mail till barnmorskan med funderingar och saker som oroar mig. Jag är expert på att skjuta upp sådana saker och tänker att så länge jag inte låtsas om dem, så finns de inte. Men nu har jag fått en konstig knöl i underlivet som jag inte riktigt kan ignorera. Dels gör den ont och dels så sätter hela nu-har-jag-fått-cancertankarna igång. Jag hoppas att hon kan kika på den på fredag så jag kan släppa det (eller åtgärda det).

Det är en vacker morgon i förorten, solen skiner över radhusen och de gula, putsade fasaderna. Den stora lönnen i mitten, där lekparken börjar har börjat ändra färg. Jag ska ta gå ut medan morgonen är lite krispig och uträtta mina ärenden innan luften blir mättad och tung och alla pensionärer vaknar och plockar fram sina shoppingvagnar.