Och dagarna går

Jag finner inte riktigt tiden eller eftertanken för bloggandet för tillfället. Huvudet är fullt med tankar om julior, förlossning, kroppen, arbetet, julen och allt det som gör till, men jag finner inte riktigt någon ro att reflektera över det (i varje fall inte i skriven form). Vi har köpt barnvagn (stort!) och igår kom äntligen de efterlängtade tapeterna till rummet som han ska bo i. Nästa vecka kommer de upp på väggarna och då kan vi också montera spjälsängen. Längtar!

Men idag är det fredag – härliga fredag – och jag har haft en bra arbetsvecka och en bra social vecka. Junior växer precis som magen och jag har börjat få en lite mer avslappnad inställning till både vikt och kropp. Känns bra! Har också pratat med min barnmorska som remitterat mig vidare för samtal om just förlossningsrädslan på det BB som vi har valt.

Kroppen är lite tung och stel och värker lite idag, så jag ska ta och gå och simma nu på förmiddagen. Det brukar hjälpa lite och få mig att känna mig något mer smidig. En riktigt bra början på helgen blir det också.
Önskar er alla en riktigt fin helg!

Annonser

Förlossningsrädsla

Så långt tillbaka som jag kan minnas, har det alltid funnits en så stor förslossningsrädsla i mig at jag allvarligt har övervägt om jag verklgien ska skaffa barn. När åren sedan gick och vi väl bestämde oss för att skaffa barn, hamnade den där rädslan i skymundan för det fantastiska som väntade. Vi skulle ju få barn! Sedan känner ni igen gången: månaderna går, mens på mens kommer trots hopp och sedan svordomar och sorg. Utredning och inställning på IVF. Det var så mycket att fokusera på: mitt enda fokus var nu att bli gravid. Och när den efterlängtade graviditeten kom, så var jag så fokuserad på att barnet skulle överleva första tiden att jag inte hade en tanke på förlossningen. Att få ett barn, det var det enda som räknades. Allt annat pressades åt sidan och jag tänkte inte på det.

Men i takt med att bebisen har växt och magen med den, har graviditeten blivit både mycket mer verklig och jag har börja vågat tro att vi verklgien kommer få ett barn. Med denna smygande, värmande och på samma gång hissnande lycka har så det här med förlossningen också börjat bli verklighet. När jag packade väskan till Cypern så lade jag inte ner fem deckare och romaner, som jag normalt gör, utan istället Gudruns Abascals Att möta förlossningssmärtan och Att föda. Sedan låg jag på min solstol med tårarna strömmande: av ren och skär skräck. En rädsla som lamslår hela kroppen, som tränger ut allt det där underbara, och bara får mig att tänka jag klarar det inte. (I efterhand kanske jag skulle mjukstartat med något annat än Att möta förlossningssmärtan, som är en ganska tuff bok (till exempel jämförs smärtan när man föder barn på samma nivå som när man får ett finger amputerat utan bedövning). Det finns också ett oerhört smärtsamt – men vackert- kaptitel om att föda fram ett dött barn.) Min rädsla för förlossningen går hand i hand med min nål och sprutfobi. Hade jag inte haft den, hade jag inte tvekat att använda all bedövning som fanns, och kanske hade det då blivit en smula lättare. Men nu är inte de valen lika självklara för mig.

I de närmaste blogginläggen ska jag försöka att närma mig den här rädslan, eftersom det mest genomgående tipset i boken förutom förbered dig – om du inte är en sådan som kan anpassa dig till allt – och förbered dig på att inget kanske blir som du tänkt dig- är att ta reda på vad det är som skrämmer. I mitt fall vet jag att det finns många parametrar, från den stora, fruktansvärda tanken till att min kropp kommer inte att klara det, jag kommer inte att överleva, rädslan att spricka sönder med bestående men för livet, till fobin för nålar och sprutor och allt som kommer med det. I går gick jag in i vecka 25 och nu känns det som att det börjar närma sig – allt ifrån att boka in förberedande förlossningskurs på Danderyd, informationsträff på vårt valda BB och så de fysiska övningarna som ska vara bra. Det närmar sig…

Superhöst

Idag var det verkligen superhöst när jag gick hemifrån. Kolsvart, ihållande regn och en gata full med strömmande vatten. Löv som hade fallit och bilister bakom mörka, immade rutor. Jag var glad när jag kom inomhus på jobbet igen, och tnäker inte bege mig ut förrän jag ska åka hem.

Efter några dagar med mycket lite sömn så är tankeförmågan sådär, vilket inte är den bästa utgångspunkten för att knäcka tankenötter sista dagarna på jobbet innan semestern. Men jag hoppas kunna knyta ihop så mågna lösa trådar som möjligt idag så jag kan ta det ganska lugnt imorgon. Jag har inte packat än, men varit och hämtat upp både journal och reseintyg hos barnmorskan, så jag kan ta med till utlandet. Om nu något skulle hända vet jag inte hur stor nytta de har av den – den är ju på svenska. Men det känns ändå bra att ha den med.

Förkylningen håller i sig men jag tror att den börjar bli en smula bättre. Halsen är definitivt bättre i varje fall, så med lite tur kommer den helt att försvinna (förkylningen, inte halsen) till helgen. Jag ser verkligen fram emot sol, bad och att bara hinna umgås och vara tillsammans – under arbetsveckorna känns det som att vi knappt träffat varandra. Underbart med ledighet!

Första rörelserna

Igår kväll tror jag att jag kände av juniors första rörelser. Jag går idag in i vecka 23 och har väntat och väntat på att något ska hända. Inte blir det lättare av att jag inte riktigt vet hur det ska kännas – och ibland är det verkligen svårt att veta om det är magen som kurrar eller om det är något annat…

Växer gör magen oavsett och nu tippar vågen över hundrastrecket. Jag försöker att röra på mig och göra bra matval, även om jag mestadels är sugen på pannkakor och mjölmat. Det roliga id et är, att när jag äter sådan mat känner jag mig direkt förgiftad efter. Så vad kroppen och huvudet vill ha är inte alltid samma sak…

En begagnad spjälsäng har vi köpt hem. Det kändes stort när den kom innanför dörren! Vagn har vi beslutat om, och väntar nu bara på att den ska komma i lager. Nu väljs det tapeter och jag går igenom mina barnkläder från när jag var liten. Det är långt kvar, men samtidigt går tiden så fort! Jag hinner knappt gå in i en vecka förrän appen plingar om nästa. På fredag åker vi till Cypern för en veckas efterlängtad semester och när vi kommer hem har redan halva oktober gått! Jag längtar till julen och har redan börjat lyssna på julmusik och skriva julklappslistor, men den riktiga julkänslan brukar dra igång när butikerna har fattat att det är dags för julpynt.

Men fortfarande är det höst: fuktig, sprakande, blöt, multande höst. Det luktar äpplen coh våt jord på vår gata och imorse var det för första gången kolsvart hela vägen till tunnelbanan. Det gör ingenting. Så många ljus inombords.