Förberedelser

Sakta börjar juniors rum fyllas med saker som han kommer att behöva. Tapeterna är nya. En spjälsäng monterades ihop förra helgen, och en korg full med fina djur och leksaker som vi har fått av vänner står och väntar. Igår köpte vi ett litet täcke och en liten kudde och ett pyttelitet påslakanset till vaggan som ska stå i vårt sovrum för den första tiden. Kunde inte låta bli att köpa en sjungande mobil med små djur att hänga över vaggan. A har svårt för saker som spelar, medan jag älskar dem. Han kopplar bara ihop dem med skräckfilmer.

Igår gick jag in i vecka 28, den sista vecka i trimester 2. 30 känns som en magisk gräns att nå, och nu börjar den närma sig. Jag känner mig både redo och frukstansvärt oförberedd. Tänk att det snart, om bara några månader, kommer att komma ett barn till oss! Det är en sådan magisk känsla att jag inte kan beskriva den.

Förhållandevis så mår jag ganska bra. Jag har problem med korsryggen och en hel del illamående, magproblem och halsbränna, och så tröttheten naturligtvis, men i övrigt så mår jag bra. Ryggen är just nu tejpad efter ett besök hos sjukgymnasten, och jag har inhandlat ett bälte som jag hoppas ska hjälpa litegrann. I övrigt är det rörlighetsövningar, stärka bäckenbottenbusklerna och de djupa magmusklerna som gäller och det gör jag ju inte på en dag. Men lite i sänder, en bit i taget.

I helgen ska vi på profylaxkurs, något jag verkligen ser fram emot. Jag hoppas att den kommer att ge mig ytterligare en liten pusselbit i både att hantera förlossningsrädslan och i att jobba med min kropp, inte mot den. Jag är lite orolig för att min mage ska krångla. Den är inte riktigt under kontroll och jag har börjat tycka att allt som begränsar mig i mina toalettbesök är jobbigt. Jag vet att det mest är psykiskt men det gör inte det hela lättare att hantera. Men det ska nog gå bra.

Annonser

Förlossningsrädsla 2: Svaghet och sårbarhet

Bland de saker jag har svårast att göra, så är att visa mig svag bland de absolut översta. Jag har nog alltid tänkt, att när jag visar mig svag så öppnar jag upp för attack. Med svaghet så menar jag egentligen hela känsloregistret: jag har aldrig velat att någon ska se att de kan komma åt mig. Egentligen tror jag att det mer handlar om att visa mig sårbar än svag. Om jag visar att jag älskar, känner mig kränkt, är ledsen, glad eller uppskattande: ja, alla de där känslorna som spelar i oss, så visar jag en sårbarhet. Vad det egentligen innebär för mig; hur det kan skada mig eller stärka mig, det är jag osäker på. Jag vet bara att det är farligt och inte ska ske.

I mina tidigaste minnen är det just detta som händer. Jag kan spela upp en minnesfilm från tillfällen när jag umgåtts med min älskade mormor och hur hon låter till exempel lillasyster knuffa mig och kalla mig tjockis, ”för det är ju sant”. Storasyster som ständigt påpekar min vikt och att det är något rysligt farligt och måste talas om med allvarlig ton. Hur jag inom mig känner stenar falla och magen frysa, men hur jag utåt låtsas att jag inte hört eller inte bryr mig och rycker på axlarna eller skrattar eller kanske till och med håller med. Jag lär mig det tidigt: väger man för mycket så är man inte en bra människa, i varje fall inte så bra som de som inte gör det. Och då är man lovligt byte.

När jag ser tillbaka på dessa scener funderar jag inte så mycket på varför min mormor eller syster sade de här sakerna, utan snarare mer på: var det sant? Var jag ett ovanligt tjockt barn som behövde få det påpekat hela tiden? Jag tittar på bilder från när jag var sex år och uppåt, då jag börjar bli rundare, och rent objektivt kan jag säga att jag är inte ett smalt barn, men jag är verkligen inte hälsovådligt tjock. Det borde inte spela någon roll. Det borde inte vara det som jag koncentrerar mig på.

Jag kan se hur det här följer mig genom min uppväxt, tonår och år som ung vuxen. Någon sårar mig och jag vill inte visa att jag tar åt mig. Det kan vara destruktiva förhållanden där jag inte törs ställa några krav (för vem tror jag att jag är egentigen och om jag visar att jag vill något så visar ajg också att jag bryr mig), vänskapsrelationer där jag inte vågar sätta ned foten när det blir jobbigt och familjerelationer där jag inte vill visa att jag känner mig sviken, ledsen eller ensam. Inte blotta strupen. Jag kan se hur jag upprepar det förhållandet jag hade med min första stora kärlek om och om igen, men jag kan inte bryta mig ur det. Allt som jag gör handlar inte om svaghet och sårbarhet (här ryms naturligtvis andra saker som konflikträdsla och andra godbitar), men mycket kretsar kring det eller tar sitt avstamp i det.

Idag handlar min sårbarhet och svaghet mycket om hur jag beter mig i mitt förhållande med A. Att jag hellre gömmer mig på toaletten och gråter när han gör mig ledsen än att jag visar vad jag känner och ger honom en chans att förklara och kanske också trösta mig. Att jag inte bara kan säga Jag älskar dig utan att det är svårt, alltså fysiskt svårt att få orden över mina läppar fast jag känner dem så innerligt. Att jag ibland har svårt att ställa krav och stå upp för det jag vill göra, det som är viktigt i mitt liv.

Vad har det här då med min förlossningsskräck att göra? Jag tänker, att det kan inte finnas en mer utsatt situation än en förlossning. Jag kommer att vara både fysiskt (till viss del) och psykiskt naken. Jag kommer inte kunna bita ihop och låtsas att det inte känns, att jag inte är rädd, jag kommer inte kunna kontrollera min kropp till hundra procent och jag kommer att behöva stöd från andra. Det finns inte något sätt (och jag säger inte att det nödvändigtvis är en dålig sak) att gå igenom en förlossning och verka oberörd.

I Vinternoll2 så sjunger min andra stora kärlek Joakim Berg ”Du är min hjälte för du är precis så svag som jag”. Jag tänker, att om jag kunde våga visa svaghet så kunde människor som bryr sig om mig hjälpa mig. Och om jag kunde göra det utan att se det som ett nederlag, så släpper kanske en liten, liten del av det som känns så jobbigt.
En liten vardagshjälte.

Samhörighet

Under våra sju år tillsammans så har samhörigheten skta djupnat. Vid vissa tillfällen har den gjort små hopp framåt, som när vi började titta på gemensamt boende och när vi bestämde oss för att skaffa barn. Under resan med barnlösheten så fanns det tillfällen när den djupnade, men också tillfällen när jag tyckte att vi var så långt ifrån varandra att jag inte förstod hur vi skulle kunna mötas. En stor reva slets upp för ett år sedan, då A:s alkoholism kom fram och jag plötsligt omvärderade hela vår tid tillsammans. Det var en tuff vår på många sätt; utredningen hos Octaviakliniken, hans slit mot att hålla sig från spriten, jag kämpade med min hetsätning så så kravet på att gå ner i vikt, som jag inte riktigt lyckades uppfylla, och så parterpin som tog musten ur mig, varje gång. Men så blev jag gravid. A hade varit helt nykter i ett halvår. Sakta började molnen skingras. Jag ska inte säga att det blev en skillnad från dag ett: ni som har följt mig vet hur osäker jag var i början och hur rädd jag var att lyckan som knackade på snabbt skulle försvinna igen. Nu har det gått 152 dagar sedan mensen skulle kommit och jag är i vecka 27: jag vågar tro på att det ska hända. Och sedan ett par månader tillbaka är samhörigheten mellan mig och A så stark, så stark som jag inte ens kunde tänka mig att den kunde bli.

Jag vet inte om det är det vi har gått igenom eller det vi har framför oss som har svetsat ihop oss, kanske är det en kombination. Men det känns otroligt hoppfullt inför februari att vi är på den platsen där vi är i vårt förhållande, så att barnet får landa i två starka famnar som både håller om varandra och skyddar det. Jag är väldigt lyckligt lottad.