Vecka 37

Idag går jag in i vecka 37 och med det så betraktas barnet som fullgånget. Om han har följt den ”normala” utvecklingen så är han ungefär 48 centimeter lång och väger cirka tre kilo. 90,4% av graviditeten har passerats och jag har 27 dagar kvar till bf – men nu börjar jag ställa in mig på att han faktiskt kan komma när som helst, även om jag vet att det är vanligare att det dröjer lite med första barnet.

Jag går idag också in i min sista jobbvecka, och det med en lättnadens suck. Det har blivit ganska jobbigt att både ta mig till och från jobbet, och att vara upprätt en hel dag. Jag hoppas att sista veckan inte blir alltför stressig utan att jag kan avsluta mina projekt i lugn och ro. Min plan är att avsätta hela sista dagen för att plocka undan i mitt kontor, tömma mail och sådana saker. Men det brukar alltid dyka upp något som ska lösas, så vi får se!

Igår var vi på Ikea och köpte några saker till hans rum: en bekväm fåtölj att amma i, ett par hyllor till barnböcker och lite textilier som saknades. Vi satte också ihop vaggan och flyttade om i vårt sovrum så att den fick plats. Det känns overkligt och samtidigt väldigt naturligt på samma gång, svårt att förklara. Jag vill att han ska komma nu, samtidigt känner jag mig inte helt förberedd. Kanske gör man det aldrig?

Annonser

Förlossningsrädsla 3: Besök på förlossningen

Som ett steg i att bearbeta min förlossningsrädsla, eller i varje fall göra den hanterbar, så har vi träffat förlossningsläkare och narkosläkare på BB Sophia (som är vårt första val för förlossning). Jag oroade mig mycket för mötet: precis som i alla situationer där jag inte vet vad som förväntas av mig och jag får tankar om att jag måste prestera men jag vet inte vad, så går jag och hetsar upp mig utan att det kanske finns någon anledning.

När vi kom dit så var min första tanke att det kändes litet, intimt och välorganiserat. De som tog emot i receptionen var trevliga och vi fick sitta ner och vänta på att få komma in till läkaren. När vi sedan kom in till läkaren så började vi med varför jag var där. Hon läste upp utlåtandet som min barnmorska hade skickat, och sedan fick jag berätta om mina farhågor och vad jag var rädd för. Det är ju, som jag har skrivit i tidigare inlägg, inte alltid så svårt att redogöra för vad det är som är skrämmande, men jag försökte så gott jag kunde. Jag sade också att min utgångspunkt var att jag ville försöka klara av en vaginal förlossning. Hon lyssnade och kom sedan med några förlsag på saker som de kunde göra för att göra förlossningen mindre skrämmande för mig;

  • Möjlighet att komma in till förlossningen tidigt och utan risk att bli hemskickad. Om vi ville kunde vi få komma in så fort det satte igång.
  • Möjlighet att få ha en barnmorska hos oss så mycket vi ville: hela tiden om vi tyckte att vi behövde det.
    Mycket information och kommunikation så att vi får reda på vad som händer och varför, och även – i den mån de kan – tidsrymder för nästa steg.
  • Möjlighet att sätta in själva edan tidigt, utan att sätta igång den, tillsammans med bra smärtstillande kräm (jag har nål/sprutfobi så tycker att dessa bitar är de värsta av dem alla), om vi ville ha den smärtlindringen.
  • Samma sak med nålsticket för att sätta förberedelse för dropp: detta kunde också göras med hjläp av kräm så sticket inte kändes lika mycket.
  • Möjlighet att träffa en barnmorska innan och få ytterligare information om vad som kommer att hända från det att det sätter igång.

Vi fick sedan gå upp och titta på avdelningen, och se själva rummen både för förlossning och för tiden efter. Hon visade också hur det fungerar med operationssalar om t ex snitt skulle bli nödvändigt. Som avslutning så fick vi träffa en narkosläkare, som berättade mer om edan och tittade på min rygg för att se om det fanns några hinder för att sätta den. Innan vi åkte därifrån så bokade vi in en tid med en barnmorska som vi ska få träffa – detta ska vi göra imorgon.

Alla är ju naturligtvis olika men för mig så gjorde de här sakerna jättemycket. Inte så att jag nu ser fram emot förlossningen, men lite av skräcken har tagits bort. Jag svarar ju väldigt väl till information och vill veta hur saker coh ting ska vara (och ha kontroll) och även då jag har insett att jag inte kommer att kunna kontrollera det här, så känns det bra att ha koll på vissa bitar: som hur vi ska ta oss dit vi ska, hur det ser ut och lite mer om hur det kommer att gå till. Sedan får vi naturligtvis vara öppna för alla eventualiteter, men man kan ju inte hellre gå runt och hela tiden tänka att det värsta ska hända.

Nu ser vi fram emot imorgon och hoppas att ytterligare en liten pusselbit faller på plats.

Sex och graviditet

Innan jag blev gravid, hade jag en massa fördomar om sex under graviditeten. Jag såg hur gravida kvinnor i min närhet distansierade sig från sina partners, och hur de fortsatte att göra det efter graviditeten. I min naivitet tänkte jag då att jaja, man kanske inte är så sugen på just samlag, men det finns ju annat man kan göra och såg framför mig hur tiden under graviteten skulle bli någon slags mun/handhyllning.

Vad jag inte hade räknat med, var dels alla fysiska hinder för sex: förlamande trötthet, problem med magen (tarmarna), problem med magen (gas), problem med magen (växtvärk), problem med magen (livlig bebis där inne), ont i ryggen, ont i brösten, ont i underlivet, svullnader i ben, mage och underliv, konstig böld. Dels olusten till den sortens närhet. Jag har, till skillnad från många andra omkring mig, inte upplevt en större sexlust utan har känt mig ganska avstängd vad det gäller just den biten. Därmed inte sagt att jag inte vill vara nära, men det är en annan närhet som jag vill ha. Det har lett till att jag inte alls varit sugen på det som jag tidigare har trott ska vara självklart, och har följts av sexstress (ni vet, den där känslan att man borde ha sex eller borde ha lust att ha sex för det är längre än vanligt mellan tillfällena) och allmänt dåligt samvete. Här ska jag skjuta in att mina sambo inte på något sett har pressat eller direkt tagit initiativet till sex – han har lämnat det helt till mig, vilket jag har varit väldigt tacksam över. Stressen är således helt min egen.

Den senaste månaden har många av krämporna lagt sig, och även om magen är större och mer ivägen, så har lusten kommit tillbaka en aning. Men nu stoppas jag av andra problem. De senaste gångerna vi har försökt att ha sex har det fysiskt sett inte gått: allt blod som rinner till blygdläpparna gör det fysiskt omöjligt att peta in någonting utan under stor smärta. Frustrerande är bara förnamnet. Med en månad kvar till förväntad förlossning så kanske jag inte kan räkna med att det problemet kommer att ge med sig, utan att det snarare blir värre i och med fixering av barnets huvud och tyngdkraften av den allt tyngre bebisen.

Jag tänker att jag har lärt mig mycket under den här graviditeten: inte bara om min kropp, utan också har jag fått ifrågasätta mina tidigare föreställningar om hur saker och ting är/ska vara, och det har verkligen varit nyttigt (om än inte speceillt roligt alla gånger). Med största sannolikhet kommer det att vara på samma sätt att bli förälder. En ny värld att upptäcka, både hos barnet och hos mig själv.

Året som gått

Min nyårssummering blev lite sen i år – redan har hela fyra dagar passerat av det nya året. Idag sitter jag på jobbet och räknar ner arbetsdagarna. Om en och en halv vecka går jag på semester och därefter följer sju månaders föräldraledighet. Det känns overkligt, spännande, fantastiskt. För ett år sedan trodde jag aldrig att jag skulle var adär jag är idag, och om jag kunde så skulle jag skicka en viskning och en kram till mitt trettiotreårsjag och säga Stå ut, det blir bättre! Och jag kan faktiskt tänka på Ullevikonserten, den kvällen när jag om och om igen funderade på om det var möjligt att jag var gravid och Håkan Hellström sjöng Jag tror att allt det bästa/Inte hänt än, och tänka, att det är sant.

Så hur var då året?

Det sista som hände av 2013, dagen innan nyår, var att A tog ett återfall och jag kom hem till en stupfull sambo som inte ville medge att han hade druckit. Det var ett tufft nyår och en tuff januari som följde. Ständigt vaksam, sniffande på andedräkt, oroligt spanande på ögon och gång, oroligt bankande hjärta på nätterna när jag vaknade: sov han bara djupt eller var det alkoholsömn?
Just den där vaksamheten, i samband med sorgen över att mensen varje månad fortsatte att dyka upp, tog nästan knäcken på mig under våren. Det, tillsammans med mitt kämpande för att gå ner i vikt, som gick långsammare än någonsin. Hetsätningen nästan under kontroll och så misslyckanden, nya försök och nya misslyckanden. Vågen som ger med sig ett kilo och sedan lägger på sig två, och jag som såg siffrorna hela tiden nsätan nudda vid 98-gränsen (där början för IVF-behandling låg).

Besöken på Octaviaklinken under våren, utredningen om barnlöshet. Prover, spolningar, mer prover. Inget resultat och inga direkta fel hittades. Vi gick i parterapi och A kämpade mot alkoholsuget. Och så jobbet: omorganiseringar och sjukskrivningar lade dubbel arbetsbörda på mitt bord. Näsan precis ovanför vattenytan. Storasysters äktenskap började gå åt helvete, oron för syskonbarnen fanns med hela tiden.

Och så kom juni. Jag tar ett graviditetstest den 6 juni och det visar ett svagt plus. Jag vågar inte tro det, inte förrän jag har köpt ett digitalt som tisdagen den 10 juni tydligt visar gravid så vågar jag tro att det är sant, och ett par ängsliga men försiktigt lyckliga måander följer. Hela tiden väntar jag mig blod i trosorna, men inget kommer. Någonstans där: när jag inser att jag faktiskt är gravid och det verkar gå bra så klappar jag ihop och blir sjukskriven för depression. Sex veckor är jag hemma och läker, sex veckor ligger jag mestadels i sängen och är trött på ett sätt jag aldrig har varit trött förut. Jag mår illa och vill inte äta men jag är gravid, jag är faktiskt gravid och under de där veckorna skiner solen oavbrutet och livet är ganska underbart.

Jag kommer tillbaka till jobbet och har ett nytt fokus. Det hjälper mot stressen att någont fantastiskt håller på och hända och jag är lite varligare än förr. Jag och A har kommit varandra nära under sommaren och under hösten så bara fördjupas och fördjupas det. Jag ängslas och vakar fortfarande, men inte exakt hela tiden och inte riktigt på samma sätt. Jag börjar sova om nätterna igen, de där timmarna mellan fyra och sex är inte alls självklara timmar för vaka utan ofta kan jag somna om.

Hösten går. Det närmar sig. Vi köper barnvagn, går på profylaxkurs och förberedande förlossningskurs. Rummet bredvid vårt tapetseras och en barnsäng ställs in. Undan för undan växer ett nytt rum fram, i samma takt som magen långsamt växer och junior därinne blir mer och mer aktiv. Jag börjar släppa på viktkontrollen, tycker att det är okej att jag har gått upp några kilon och kan till och med ibland tänka att jag är duktig som inte har gått upp mer. Men framförallt så är jag glad över mitt förhållande till maten – det har nu gått flera månader sedan senaste hetsätningen och jag har ett mer förlåtande och avslappnat sätt att se på förbjuden mat.

Julen kommer. Jag åker ner till mina föräldrar och firar jul med dem och lillasyster. Det blir en fin jul, trots att jag ligger sjuk och att längtan efter A är så påtaglig att det nästan inte är värt att åka ifrån honom. Jag sitter på julaftonskvällen och öppnar omsorgsfullt inslagna paket och tänker, att nästa år så kommer vår son att krypa omkring bland papper och snören.

Nyårsklockorna slår. A har varit nykter i exakt ett år. Vi talar om det, när vi går en nyårspromenad några timmar innan tolvslaget. Inte bara om det, utan om allt vi har gjort och allt vi vill göra under året som ska komma. Jag behöver inte sätta upp några nyårslöften, tankarna är långt ifrån träning och bantning. Jag ska bli mamma. A och jag ska bli föräldrar. Ingenting kan mäta sig med det.

Idag går jag in i vecka 36. I förrgår fyllde jag 35 år, och även om det känns hissnande läskigt att vara närmre 40 än 30 så är den känslan ingenting mot det som händer i mitt liv. En månad till nu, sedan är han här.
Ingenting kan vara större än det.