Att slitas mitt itu

Vi delar lika på föräldraledigheten, och det känns som en självklarhet att A ska få samma möjlighet att knyta an till vår son (och vice versa) som jag har haft. Jag tror också att det är bra för vårt förhållande i längden att båda har varit hemma och tagit huvudansvaret för både vår son och för hushållet. Även om vi delar lika på det mesta av arbetet så blir det den som är hemma som får göra lite mer, framförallt det dagliga som att plocka undan, tvätta, tömma diskmaskinen och handla.

Trots denna övertygelse är det fortfarande så svårt att vara borta från Edvin hela dagarna. När jag kommer hem är jag inte på mitt soligaste humör efter dessa ständiga avbrott i sömnen, lång resväg till och från jobbet, just nu en inte alltför inspirerande arbetsplats och denna ständiga längtan efter Edvin när jag är hemifrån. Jag vet att det här är så det ser ut, eftersom vi inte har de ekonomiska möjligheterna att jag ska gå ner i tid just nu, men herregud, vad det svider och bränner och sticker. Längtan och längtan, ständigt denna längtan. Det blir inte heller lättare av att Edvin har börjat favorisera sin pappa istället för mig. Jag vet att det är naturligt, att det kommer att komma och gå men det hjälper inte när det smärtar. Min fina lilla kille.

Kroppen efter

Jag hade många föreställningar innan jag blev gravid om hur jag skulle hantera mat och träning. Jag skulle gå upp så lite som möjligt (jag skulle helst inte gå upp alls), jag skulle äta massor av nyttig mat och ingenting onyttigt och jag skulle röra på mig. När graviditeten så framskred så fungerade det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Smärtor gjorde det svårt att gå, jag var så otroligt trött och illamående och jag var verkligen inte sugen på nyttig mat. Att jag i slutändan bara gick upp ungefär 8 kilo (missade väga mig sista dagarna innan förlossning) beror inte på min fantastiska viljestyrka eller disciplin, utan snarare på min kropps fantastiska omsättning under graviditeten. Dessa kilon hade helt försvunnit ungefär en vecka efter förlossningen och jag var då nere på 98 kilo, samma vikt som vid inskrivningen hos barnmorskan.

När så Edvin hade kommit och jag hade åtta månader av föräldraledighet framför mig, så kom det nya föreställningar om vad jag borde hinna åstadkomma under den tiden: långa fettbrännande promenader med barnet i vagnen, nyttig och näringsrik mat och så amningen som skulle hjälpa till lite extra. Hänryckt föreställde jag mig vågens siffror drastiskt sjunka till den grad att jag knappt var igenkännlig när jag var tillbaka på jobbet.

Så blev det ju inte riktigt.

Edvin verkligen avskydde att ligga på rygg, oavsett var det var någonstans, och de första tre måanderna skrek han konstant i vagnen. Det blev visserligen promenader men de var inte rofyllda och stärkande utan snarare av hjärtklappningstypen där jag bara ville komma hem snabbt, antingen för att han skrek eller för att jag visste att han snart skulle börja skrika. När vi bytte till sittvagn så blev det en stor skillnad. Han ville fortfarande inte sitta långa stunder, men det gick att ha honom på längre promenader. Nattsömnen var i stort sett inte existerande; han sov bara på mig och minst varannan timme ammade han (i cirka en timme). Jag var skakig och trött och kompenserade sömnlösheten med att äta socker, fett och snabba kolhydrater.

Under sommaren så blev det för mycket för kroppen och jag gick upp tre, fyra kilo. I september bestämde jag mig för att göra en aktiv ansträngning och gå ner tio kilo; jag skulle ner under nittiogränsen. Jag gick och jag gick och jag gick – långsamma promenader i det fina höstvädret. Var noga med att skriva upp maten och räkna viktväktarpoäng, förutom på helgerna då jag i stort sett åt vad jag ville. Viktnedgången var annorlunda mot förr. Jag kände inte samma hets, samma stress. Jag tittade på mig själv i spegeln och tänkte att den här kroppen kunde skapa ett barn, föda ett barn, mätta ett barn. Det är större än gropar i lår, märken på höft och mage. Den är inte vacker men viktig. Och för varje vecka krympte den lite grann, ibland bara några hekto, ibland ett helt kilo. Aldrig har jag lyckats hålla en sådan jämn minskning, utan hopp upp och ner. Aldrig har jag heller lyckats att hålla mig från vågen sex dagar i veckan och faktiskt bara väga mig på vägningsdagen varje måndag. Och vilken seger det har känt som, varje vecka det nya resultatet lyser mot mig. Ett bevis på att jag har kämpat. Ätmonstret har knappt varit synligt, de överväldigande negativa tankarna har inte skymtat alls. Självklart har jag inte varit glad och lycklig hela tiden, men de där riktigt destruktiva tankarna har faktiskt inte alls funnit där.

Ett par veckor innan jul nådde jag mitt mål: åttiotalet välkomnade mig tillbaka. Med hur tanke på hur hopplöst svårt jag fann det att gå ner fem kilo för att kvalificera mig för IVF har det här verkligen varit lätt, även om det inte har varit enkelt hela tiden. Kanske är det kombinationen med att saker och ting i mitt liv har fallit på plats, tillsammmans med att pressen har släppt. Jag gör det här främst för mig, för att jag ska orka leka med min fantastiska son och bli rörligare, inte för att jag ska bli snygg eller accepterad av andra. Under våren tänker jag fortsätta med denna resa och ta mig an fem kilo till. Min förhoppning är att Edvin så småningom ska få ett syskon, och jag vill helst ha en lite lättare kropp att starta med då. Om det sedan mynnar ut i endast att jag klarar av att hålla den här nya vikten, så får det vara så: så länge jag inte försvinner uppåt igen. Det känns bra att ha skapat en ordentlig glipa mellan mig och tresiffrigheten.

 

Mitt 2015

På många år känns det som om året började den 12 februari 2015. Den dagen, då värkarna drog igång. Den dagen, då jag ringde A strax efter åtta på  morgonen och sade att du får komma hem igen. Den dagen, då vi satt i en taxi i köer genom Stockholm som aldrig ville ta slut, och jag tänkte att jag fixar det inte jag behöver en toalett jag behöver syre jag behöver en barnmorska, allt det där samtidigt. Och framme på BB Sophia satte jag mig på en bänk och försökte andas medan A kämpade med att få ut ett kvitto och den svettiga stackars taxichauffören såg ut som han skulle dö och allting krånglade,  och en man i träskor med glada mönster sade att när den här värken är slut, då ska vi promenera bort till hissen och åka upp till förlossningen. Och jag fick samma barnmorska som bara några veckor tidigare hade visat mig runt och pratat om förlossningsrädslan, konstaterades sex centimeter öppen, och så kämpade jag kämpade vi och  jag trodde att det inte var möjligt att föda ut dig utan att slitas sönder, smärtan var så exakt och glödgande och svår, du kom ut en liten bit och försvann tillbaka in igen, men till slut så kom du och tiden stannade. Och du låg där som ett litet föl, långa armar och långa ben, och jag tänkte att vad stor du var.

Jag vill inte tänka på efterarbetet och smärta och nya sprutor och nålar och sy och tömma urin och dropp, jag vill tänka på den lilla varelsen som låg i min famn och verkade sova, han som vi hade väntat på och längtat så efter. Och jag fick bära honom från rummet längs med korridoren till vårt familjerum, jag är så glad över att ni fick det stora rummet, sade vår barnmorska Maria, du har varit en riktig lejoninna, du har kämpat så. Och jag var rädd att tappa dig, skada dig och din lilla, lilla kropp men du låg så fint i mina armar.

Natten kom men vi sov inte, vi pratade och pratade om allt som hade varit i detalj, om och om igen, försökte återuppleva de senaste timmarna, och vi tittade på dig, och vi tittade på varandra, och jag tänkte att aldrig har jag varit lyckligare, tänk att jag klarade av det. Och när tröttheten till slut tog över så ville du inte alls placeras i babynestet utan du sov i min famn. Och så skulle du fortsätta att göra i tre månader; aldrig själv förutom korta stunder i vagnen, varje natt på mitt bröst. Själv sov jag halvliggandes med armarna under höga kuddar för att ge dig tillräckligt med stöd. Och på dagarna bar jag dig, höll jag dig, ammade, tröstade, pratade, sjöng. Vi väntade på att din pappa skulle komma hem, vi skickade bilder och små filmer på dig när du gäspade eller log eller sov.

Så fort tiden gick! Snart kunde du vända dig. Du hittade både vokaler och konsonanter och satte ihop egna läten och ljud. Mat i hela ansiktet och så nöjd när du fick gegga själv i gröt och mos. Sitta själv, krypa och stå: du går längs möbler och river i allt. Ögonen lyser när jag kommer hem från jobbet: ditt leende är stort och lyckligt. Mamma och pappa är de bästa som finns, helst vill du ha dem båda inom en armlängds avstånd. Du slänger saker, skriker högt och gällt, tårarna sprutar när du inte får som du vill – vi lirkar, surar, suckar, skrattar.

Hösten försvann och blev vinter, vi klädde huset i jul och firade vår första lucia, vår första jul. Julstrumpa i sängen, saltbröd till frukost. Jullunch med farmor, farfar och faster. Vi har mellandagar tillsammans hos mormor och morfar, du får vara i blekinge i juletid och du njuter av uppmärksamheten.

När klockan slår tolv står jag och A på balkongen till vårt radhus och världen exploderar. Vi har inget att skåla i, vi är för trötta men vill inte missa tolvslaget. Du sover i din säng, sover dig igenom fyrverkerier och hurrarop från gatan. Och så fort tolvslaget har passerats så skyndar din pappa in för att titta till dig, du störs väl inte av oljudet? Och jag kryper till sängs utan att dra ner persinnerna, jag ligger där och ser fyrverkerierna utanför fönstret i natthimlen. Och jag tänker att det har varit ditt år. Vårt år. Mitt första år som din mamma. Jag kommer alltid att vara din mamma och du kommer alltid att vara mitt barn. Allting kommer att ha ett nytt perspektiv. Jag tänker inte på vikthets och ätstörningar och kroppsideal och karriär. Jag tänker på att min kropp klarade av en graviditet och en förlossning, jag tänker på att jag blev förälder, jag tänker på att jag är en del av en ny familj. Du är det största och viktigaste som har hänt i år och alla andra år.

Tiden kommer att gå och år kommer att försvinna, jag kommer alltid att vara din mamma, jag kommer alltid att älska dig.