Mitt 2015

På många år känns det som om året började den 12 februari 2015. Den dagen, då värkarna drog igång. Den dagen, då jag ringde A strax efter åtta på  morgonen och sade att du får komma hem igen. Den dagen, då vi satt i en taxi i köer genom Stockholm som aldrig ville ta slut, och jag tänkte att jag fixar det inte jag behöver en toalett jag behöver syre jag behöver en barnmorska, allt det där samtidigt. Och framme på BB Sophia satte jag mig på en bänk och försökte andas medan A kämpade med att få ut ett kvitto och den svettiga stackars taxichauffören såg ut som han skulle dö och allting krånglade,  och en man i träskor med glada mönster sade att när den här värken är slut, då ska vi promenera bort till hissen och åka upp till förlossningen. Och jag fick samma barnmorska som bara några veckor tidigare hade visat mig runt och pratat om förlossningsrädslan, konstaterades sex centimeter öppen, och så kämpade jag kämpade vi och  jag trodde att det inte var möjligt att föda ut dig utan att slitas sönder, smärtan var så exakt och glödgande och svår, du kom ut en liten bit och försvann tillbaka in igen, men till slut så kom du och tiden stannade. Och du låg där som ett litet föl, långa armar och långa ben, och jag tänkte att vad stor du var.

Jag vill inte tänka på efterarbetet och smärta och nya sprutor och nålar och sy och tömma urin och dropp, jag vill tänka på den lilla varelsen som låg i min famn och verkade sova, han som vi hade väntat på och längtat så efter. Och jag fick bära honom från rummet längs med korridoren till vårt familjerum, jag är så glad över att ni fick det stora rummet, sade vår barnmorska Maria, du har varit en riktig lejoninna, du har kämpat så. Och jag var rädd att tappa dig, skada dig och din lilla, lilla kropp men du låg så fint i mina armar.

Natten kom men vi sov inte, vi pratade och pratade om allt som hade varit i detalj, om och om igen, försökte återuppleva de senaste timmarna, och vi tittade på dig, och vi tittade på varandra, och jag tänkte att aldrig har jag varit lyckligare, tänk att jag klarade av det. Och när tröttheten till slut tog över så ville du inte alls placeras i babynestet utan du sov i min famn. Och så skulle du fortsätta att göra i tre månader; aldrig själv förutom korta stunder i vagnen, varje natt på mitt bröst. Själv sov jag halvliggandes med armarna under höga kuddar för att ge dig tillräckligt med stöd. Och på dagarna bar jag dig, höll jag dig, ammade, tröstade, pratade, sjöng. Vi väntade på att din pappa skulle komma hem, vi skickade bilder och små filmer på dig när du gäspade eller log eller sov.

Så fort tiden gick! Snart kunde du vända dig. Du hittade både vokaler och konsonanter och satte ihop egna läten och ljud. Mat i hela ansiktet och så nöjd när du fick gegga själv i gröt och mos. Sitta själv, krypa och stå: du går längs möbler och river i allt. Ögonen lyser när jag kommer hem från jobbet: ditt leende är stort och lyckligt. Mamma och pappa är de bästa som finns, helst vill du ha dem båda inom en armlängds avstånd. Du slänger saker, skriker högt och gällt, tårarna sprutar när du inte får som du vill – vi lirkar, surar, suckar, skrattar.

Hösten försvann och blev vinter, vi klädde huset i jul och firade vår första lucia, vår första jul. Julstrumpa i sängen, saltbröd till frukost. Jullunch med farmor, farfar och faster. Vi har mellandagar tillsammans hos mormor och morfar, du får vara i blekinge i juletid och du njuter av uppmärksamheten.

När klockan slår tolv står jag och A på balkongen till vårt radhus och världen exploderar. Vi har inget att skåla i, vi är för trötta men vill inte missa tolvslaget. Du sover i din säng, sover dig igenom fyrverkerier och hurrarop från gatan. Och så fort tolvslaget har passerats så skyndar din pappa in för att titta till dig, du störs väl inte av oljudet? Och jag kryper till sängs utan att dra ner persinnerna, jag ligger där och ser fyrverkerierna utanför fönstret i natthimlen. Och jag tänker att det har varit ditt år. Vårt år. Mitt första år som din mamma. Jag kommer alltid att vara din mamma och du kommer alltid att vara mitt barn. Allting kommer att ha ett nytt perspektiv. Jag tänker inte på vikthets och ätstörningar och kroppsideal och karriär. Jag tänker på att min kropp klarade av en graviditet och en förlossning, jag tänker på att jag blev förälder, jag tänker på att jag är en del av en ny familj. Du är det största och viktigaste som har hänt i år och alla andra år.

Tiden kommer att gå och år kommer att försvinna, jag kommer alltid att vara din mamma, jag kommer alltid att älska dig.

Annonser

6 tankar om “Mitt 2015

  1. Fin berättelse. Jag är barnmorska o hjälper andra ofrivilligt barnlösa som behöver gå ner i vikt för att öka chansen att bli gravid. Du får gärna rekommendera mig. Hälsar Inger Hansson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s