Kroppen efter

Jag hade många föreställningar innan jag blev gravid om hur jag skulle hantera mat och träning. Jag skulle gå upp så lite som möjligt (jag skulle helst inte gå upp alls), jag skulle äta massor av nyttig mat och ingenting onyttigt och jag skulle röra på mig. När graviditeten så framskred så fungerade det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Smärtor gjorde det svårt att gå, jag var så otroligt trött och illamående och jag var verkligen inte sugen på nyttig mat. Att jag i slutändan bara gick upp ungefär 8 kilo (missade väga mig sista dagarna innan förlossning) beror inte på min fantastiska viljestyrka eller disciplin, utan snarare på min kropps fantastiska omsättning under graviditeten. Dessa kilon hade helt försvunnit ungefär en vecka efter förlossningen och jag var då nere på 98 kilo, samma vikt som vid inskrivningen hos barnmorskan.

När så Edvin hade kommit och jag hade åtta månader av föräldraledighet framför mig, så kom det nya föreställningar om vad jag borde hinna åstadkomma under den tiden: långa fettbrännande promenader med barnet i vagnen, nyttig och näringsrik mat och så amningen som skulle hjälpa till lite extra. Hänryckt föreställde jag mig vågens siffror drastiskt sjunka till den grad att jag knappt var igenkännlig när jag var tillbaka på jobbet.

Så blev det ju inte riktigt.

Edvin verkligen avskydde att ligga på rygg, oavsett var det var någonstans, och de första tre måanderna skrek han konstant i vagnen. Det blev visserligen promenader men de var inte rofyllda och stärkande utan snarare av hjärtklappningstypen där jag bara ville komma hem snabbt, antingen för att han skrek eller för att jag visste att han snart skulle börja skrika. När vi bytte till sittvagn så blev det en stor skillnad. Han ville fortfarande inte sitta långa stunder, men det gick att ha honom på längre promenader. Nattsömnen var i stort sett inte existerande; han sov bara på mig och minst varannan timme ammade han (i cirka en timme). Jag var skakig och trött och kompenserade sömnlösheten med att äta socker, fett och snabba kolhydrater.

Under sommaren så blev det för mycket för kroppen och jag gick upp tre, fyra kilo. I september bestämde jag mig för att göra en aktiv ansträngning och gå ner tio kilo; jag skulle ner under nittiogränsen. Jag gick och jag gick och jag gick – långsamma promenader i det fina höstvädret. Var noga med att skriva upp maten och räkna viktväktarpoäng, förutom på helgerna då jag i stort sett åt vad jag ville. Viktnedgången var annorlunda mot förr. Jag kände inte samma hets, samma stress. Jag tittade på mig själv i spegeln och tänkte att den här kroppen kunde skapa ett barn, föda ett barn, mätta ett barn. Det är större än gropar i lår, märken på höft och mage. Den är inte vacker men viktig. Och för varje vecka krympte den lite grann, ibland bara några hekto, ibland ett helt kilo. Aldrig har jag lyckats hålla en sådan jämn minskning, utan hopp upp och ner. Aldrig har jag heller lyckats att hålla mig från vågen sex dagar i veckan och faktiskt bara väga mig på vägningsdagen varje måndag. Och vilken seger det har känt som, varje vecka det nya resultatet lyser mot mig. Ett bevis på att jag har kämpat. Ätmonstret har knappt varit synligt, de överväldigande negativa tankarna har inte skymtat alls. Självklart har jag inte varit glad och lycklig hela tiden, men de där riktigt destruktiva tankarna har faktiskt inte alls funnit där.

Ett par veckor innan jul nådde jag mitt mål: åttiotalet välkomnade mig tillbaka. Med hur tanke på hur hopplöst svårt jag fann det att gå ner fem kilo för att kvalificera mig för IVF har det här verkligen varit lätt, även om det inte har varit enkelt hela tiden. Kanske är det kombinationen med att saker och ting i mitt liv har fallit på plats, tillsammmans med att pressen har släppt. Jag gör det här främst för mig, för att jag ska orka leka med min fantastiska son och bli rörligare, inte för att jag ska bli snygg eller accepterad av andra. Under våren tänker jag fortsätta med denna resa och ta mig an fem kilo till. Min förhoppning är att Edvin så småningom ska få ett syskon, och jag vill helst ha en lite lättare kropp att starta med då. Om det sedan mynnar ut i endast att jag klarar av att hålla den här nya vikten, så får det vara så: så länge jag inte försvinner uppåt igen. Det känns bra att ha skapat en ordentlig glipa mellan mig och tresiffrigheten.

 

Annonser

2 tankar om “Kroppen efter

  1. Bra jobbat! Även om jag inte känt någon vikthets så känner jag ändå igen mig i inställningen till kroppen, jag mår så mycket bättre sedan jag fick barn. Stolt över vad jag klarat. Vill tipsa om att jogga efter en app, det gav mig värdefull egentid och jag kom igång med träningen på ett sunt sätt som gjorde stor skillnad för energin och självförtroendet! Nu längtar jag tills jag kan börja springa igen, trodde aldrig att det skulle hända! Heja dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s