Vi delar lika på föräldraledigheten, och det känns som en självklarhet att A ska få samma möjlighet att knyta an till vår son (och vice versa) som jag har haft. Jag tror också att det är bra för vårt förhållande i längden att båda har varit hemma och tagit huvudansvaret för både vår son och för hushållet. Även om vi delar lika på det mesta av arbetet så blir det den som är hemma som får göra lite mer, framförallt det dagliga som att plocka undan, tvätta, tömma diskmaskinen och handla.
Trots denna övertygelse är det fortfarande så svårt att vara borta från Edvin hela dagarna. När jag kommer hem är jag inte på mitt soligaste humör efter dessa ständiga avbrott i sömnen, lång resväg till och från jobbet, just nu en inte alltför inspirerande arbetsplats och denna ständiga längtan efter Edvin när jag är hemifrån. Jag vet att det här är så det ser ut, eftersom vi inte har de ekonomiska möjligheterna att jag ska gå ner i tid just nu, men herregud, vad det svider och bränner och sticker. Längtan och längtan, ständigt denna längtan. Det blir inte heller lättare av att Edvin har börjat favorisera sin pappa istället för mig. Jag vet att det är naturligt, att det kommer att komma och gå men det hjälper inte när det smärtar. Min fina lilla kille.
sockernosen 