När mamma och pappa bråkar i rummet intill

Min storasyster och hennes man har problem i sitt äktenskap. Det har varit så under en ganska lång period, men sista året har det verkligen rutschat utför. Där de är just nu, har jag svårt att se att de kommer att hitta tillabka till varandra. De verkar inte heller vilja det – själva kärnan i det hela verkar ha försvunnit. Självklart tycker jag att det är oerhört tråkigt och jobbigt för dem, men det som skär i hjärtat är hur det påverkar barnen. I helgen har mina föräldrar varit uppe och igår spenderade mamma dagen med sina barnbarn. Hon frågade om den äldsta (O, fem år) hade hört när hans mamma och pappa bråkade kvällen innan. Han sade att han hade det, igen. Och när de gjorde det, så brukade han läsa i sin Bamsetidning. ”Men E (lillebror) hörde inget, för han sov”, berättade han sakligt.

Den där bilden av hur den lilla pojken ligger i sin säng om natten och ska sova, medan lillebror snusar i sängen bredvid, och genom väggen hör föräldrarnas hårda röster mot varandra… Och fast han ska sova så tar han upp en serietidning och tittar på bilderna och försöker stänga av öronen och klumpen i magen och halsen. Självklart så är det omöjligt i ett förhållande att alltid vara sams. Så länge man efter ett gräl förlåter varandra och är sams igen, och visar det för barnen, så tror jag inte att det är någon fara (här menar jag alltså typiska små vardagsgräl, om vem som ska tömma diskmaskinen eller liknande). Men att gång på gång gräla och aldrig bli sams efter, bara den där isande tystnaden och spänningarna som aldrig försvinner. Inget barn ska behöva ha det så.

När man bara är fem år (ska fylla sex under hösten) så förstår man tillräckligt för att bli ordentligt oroad, men man kanske inte kan förstå allt. När jag läser om hur man vid skiljsmässor ska hantera barnen så talar de mycket om att man ska tala med barnet, vara ärlig mot barnet, lyssna och låta den ha rätt till de känslor som den har. Jag tror inte att min syster och hennes man tillräckligt ofta berättar för O att inget av bråken är O:s fel, att mamma och pappa har en plan och kommer att lösa det här på ett eller annat sätt, och lyssna på vad barnet säger. Att man sedan inte ska bråka när barnen hör, eller efter en massa vin, borde vara självklart.

Så vad kan jag göra, som står vid sidan av? Är det någon som själv har erfarenheter eller råd att dela med sig av, hur jag själv kan stötta barnen?