Tretton veckor

I eftermiddag åker A till Göteborg med sin bror för en helg tillsammans. För exakt 13 veckor sedan åkte jag själv till Götet för en alldeles fantastisk håkankonsert med en vän och jag hade på morgonen tagit ett graviditetstest som visade ett mycket svagt extrastreck. Jag var försiktigt optimistisk men inte efter att helgen hade gått och jag tagit inte bara ett utan två test till var jag säker – jag var gravid (ni som har följt mig minns kanske min tveksamhet till testet). Det var varit 13 omtumlande veckor; som om hela livet verklgien har kastats om på ett fantastiskt, underbart men inte desto mindre skrämmande sett. Jag hade ställt in mig så på behandlingar, barnslöshet och adoption och det tog lång tid innan det faktiskt ville sjunka in. Att jag var gravid. Att det till slut hade fungerat. Kanske är det också därför, som jag har haft så svårt att våga tro på att det kommer att gå vägen.

Jag fortsätter att följa bloggerskorna som jag har hunnit lära känna (visst känns det så?) och glädjs åt de som lyckas, och förtvivlas över de som upplever ytterligare ett misslyckat IVF-försök, ytterligare en månad då mensen kom fast man inte ville, ytterligare en sorg i ett missfall. Den kärlek, sorg och förtvivlan som jag känner med er är svår att ge uttryck för i kommentatorsfältet, men den finns där, lika stark idag som för tretton veckor sedan.

Om en vecka är det dags för ultraljud och jag hoppas och ber att att det kommer att se bra ut – att den lilla i magen har klarat sig hittills och att de diffusa obehagen jag känner bara är just kroppen som justerar om organ, saker som kommer i kläm och inte tecken på något annat. Det är svårt att våga tro på det underbara när det händer, svårt att se varför just jag ska vara en av dem som lyckas när det finns så många andra som har kämpat hårdare, längre, gått igenom mer sorg.

Men att inte våga tro på det gör inte ett eventuellt missfall mindre smärtsamt – och någonstans måste jag också, för både min, A och knyttets skull, tro på att det kommer att blir bra. Att vi kommer att bli en familj.

Det är något värt att vänta på.

Ett steg i sänder

Just nu är det verkligen ett steg i sänder. Dagarna känns långa och tunga, det är hög arbetsbelastning på jobbet och trots löftet till mig själv att inte stressa så kommer jag på mig själv gång efter gång med axlarna uppe vid öronen och gråten i halsen. Att det ska vara så svårt att göra ngåot bra för sig själv! Jag vet att det mesta av stressen kommer inifrån mig: det krävs inte mycket för att jag ska bli orolig. När jag kommer hem på kvällarna är jag så trött att det bara blir tv, och inte sällan har jag slocknat till nyheterna halv åtta. Sedan sover jag oroligt och vaknar tung och trött dagen efter.

Jag ska inte säga ”bara ultraljudet är klart så blir allt bättre” men just nu känns det verkligen så. Jag oroar mig för att knyttet inte mår bra, att hen kanske inte har klarat sig. A oroar sig inte alls, han verkar ta det för självklart att hen mår bra och kommer att växa till sig och komma ut när det är dags.

Kanske är det hormornerna, men jag tycker att jag är överdrivet känslig och alla möjliga saker kan få mig att vilja brista i gråt. Jag har börjat kapsla in dem igen, något som jag inte tror att kroppen uppskattar för jag är spänd i axlarna igen. Inte värk än, men jag är definitivt spänd. Och så fort jag gnäller över att jag är trött och mår sådär, så tänker jag på hur lycklig jag borde vara som är gravid och så får jag dåligt samvete. Att jag ska göra det så svårt för mig själv!

I helgen ska A till Göteborg och jag blir ensam hemma. Jag har funderat fram och tillbaka på vad jag ska göra, om jag ska höra av mig till någon eller bara vara hemma och vila. Det finns en massa saker som jag skulle vilja att jag ville göra, som att kanske ta upp någon stickning till den lilla, planera julklappar, pyssla hemma och läsa, men jag känner ingen skaparlust överhuvudtaget. Bara jag ser korgen med garn så blir jag trött. Kanske ska jag se till att boka in någonting, så jag inte fastnar framför teven hela helgen. Det kan ju inte vara bra för magen.

Vikt och magar

Jag vågade inte väga mig idag efter allt för mycket gott i helgen, men i fredags låg vågen på 98 någonting som vanligt. Jag försöker att inte stirra mig blind på siffror, men jag drar ändå en lättnadens suck varje gång jag ser att jag i stort sett ligger still. Å andra sidan vet jag inte om de tär så vanligt att man har börjat öka i vikt vid den här tiden (vecka 18 går vi in i idag) – min app säger 2-5 kilos ökning är normalt men även att ligga minus, om man till exempel har varit mycket illamående. Magen däremot ser enorm ut idag, den där svullnaden som har funnits sedan i stort sett första månaden vill inte ge sig. Jag antar att det hänger ihop med mina långsamma, låååångsamma tarmar och de problem som det för med sig…

Annars mår jag ganska bra nu. Tröttheten är mycket bättre, yrslen bara där ibland och illamåendet bara när jag är riktigt trött. Jag sover bättre också – jag vaknar visserligen en massa gånger per natt men jag kan somna om. Och fast jag springer på toaletten ofta så tycker jag att även det har mildrats en smula, framförallt på nätterna. Jag blir lätt andfådd och har svårt att få ner luften ordentligt i lungorna, och jag märker att jag har saktat ner promenadtempot, men på gymmet känns det nästan som förut. Kanske är det helt enkelt så, att kroppen sparar sig när den inte behöver brådska på?